För mitt hjärta

Jag hade tänkt skriva om hösten. Om saker som blommar över och är som vackrast just då. Om sådant som vissnar och måste dö eller åtminstone vila för att kunna blomma igen. 

Men så blev jag sårad. Nu får den här texten istället handla om förlåtelse. Säkert är vi fler som behöver några minuter till reflektion kring detta. Vi bär ju alla på dem, de där inre såren, ärren. En del pinfärska och öppna, en del täckta av ärrvävnad och så de infekterade som vi envist lägger förband på, vägrar att lufta, rengöra och smörja. 

Jag tror att vi ofta misstolkar den smärta som drabbar oss när vi blir sårade. Vi vill instinktivt skydda oss själva från smärta. Det gör ju ont, och det vill vi såklart helst slippa. När vi blir sårade drar vi därför ofta slutsatsen att smärtan vi känner är fel. Det leder till att vi får svårt att lita på människor, vi håller oss på vår vakt, vi släpper inte in varandra. Men det är inget fel på smärtan! Smärtan säger oss att vi hållit vårt hjärta mjukt, sårbart. Och det är helt i sin ordning. Bibeln talar flera gånger om ett hårt hjärta som något negativt.  

Hes 36: 26 ”Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött.”

När vi blir sårade borde vi alltså snarare dra slutsatsen att det mesta verkar vara i sin ordning. Jag har ett mjukt och sårbart hjärta som jag har delat med mig av precis som det är tänkt. Den här bönen vill jag be just nu. För mitt hjärta.

”Gud, du ser hur ledsen och sårad jag blev av den/de här personerna. Du som känner mitt hjärta. Hjälp mig att leva i din heliga förlåtelse, även då jag inte kan förändra något av det som hänt eller den/de personer det rör. Ge mig mod att fortsätta leva med ett mjukt och sårbart hjärta.”

Njutpaniken

Sommaren 2018, vilken fullträff! Och ändå, mitt i allt ljuvligt, hör jag talas om andras, och upplever själv, en viss stress. Jag kallar fenomenet för njutpaniken. Vanligast förekommande är njutpaniken under småbarnsåren. Som folk stressar ihjäl nyförlösta, ömmande, ibland ledsna mammor och trötta, tvivlande föräldrar med njutpanik då. Den här tiden är så kort, nu gäller det att njuuuuta! Precis samma princip gäller under sommaren.

Saker jag älskar men som kan stressa mig på sommaren:

-Packa till stranden

-Se på alla avsnitt av Sommar med Ernst, Morden i Midsomer, Allsång på Skansen

-Äta sill, surströmming, jordgubbar, grillat, färskpotatis, rabarber och glass tillräckligt mycket

-Smörja in barnen, påminna om keps och vattenpauser

-Träffa vänner tillräckligt mycket på allas altaner och småprata in i de ljusa nätterna

-Odla, plantera, vattna, skörda

-Bada, njuta av sjö, hav, älv

-Ge barnen fina, härliga somriga sommarminnen

-Att semestern ska bli allt vi vill, behöver och önskar

Och så den sista –Plocka blommor! Jag älskar blommor, och jag älskar att få vara kreativ inomhus med blommor. Varje morgon när jag cyklar till jobbet tänker jag att idag, idag bara måste jag plocka in lite av all den blomsterprakt som flödar mitt framför ögonen på mig. Till på köpet alldeles gratis, till skillnad från vinterns stela butikstulpaner för en halv förmögenhet (jag gillar dem också men ni fattar). Mina blomsterarrangemangsidéer blir sällan av och trots att det är en glädje, så upplever jag en viss stress, eller njutpanik. Men så fick jag en tanke eller ett tilltal en morgon, när jag ännu en gång cyklade förbi ett av alla plocka-blommor-ställen och drog in den bitterljuva, lite syrliga doften av sommarblomster;

Jag har ju ställt dem här åt dig Elina. Du behöver inte plocka in dem, jag har ställt dem här så du kan se och njuta av dem varje dag, på väg till jobbet eller hem, på promenad eller utflykt. Du behöver inte göra någonting, jag har ställt dem här, överallt, åt dig.

Så sant. Så skönt. Sommaren, naturen, skogen, den bara är här. Skapad för oss. Färdigarrangerad och klar. Och vi får bara vara, om vi vill. Utan att göra någonting. Ta del av det vi orkar ta del av från detta sommarens smörgåsbord.

”Nåden tar dig dit brådskan inte förmår ta dig.”

(Citat ur en av sommarens pocketböcker; Resa sig stark av forskaren och fil dr Brené Brown).

Glad sommar hörrni! Låt den inte sabbas av njutpaniken.

Skäms-saaben, en förebild för oss alla.

Det droppar från taken, fåglarna kvittrar och grannarna kommer ut ur stugorna efter vinterns dvala. Det är en aning snö kvar *harkel* men vår är det likafullt, det känns ju i hela kroppen!

På uppfarten står vår bil med rumpan bar. Detta efter en olycka på E4:an på väg till Övik för några månader sedan. Med himlens alla änglars beskydd snurrade den runt några varv med vår livskamrat och pappa innan den smällde i en snövall och stötfångaren bak gjorde sitt jobb, men det var också det sista vi såg av den. Utöver det fick avgassystemet sig en törn och när vi nu startar bilen låter det därefter.

Jag har generats över hur jobbigt jag har tyckt att detta är. Hur jag liksom knappt vill kännas vid bilen och tycker att det är lite pinsamt när vi glider in i vårt Svensson-Svensson område eller när jag blir upphämtad på jobbet, lämnar av barnen på skolan och så vidare. Så fort vi startar bilen, eller i samma sekund någon tittar på den går det liksom inte att ta miste på att den är trasig. Den är lite ful och låter illa. Dessutom är det ju ingen idé att tvätta den när den ändå ska in för reparation, så skitig är den också.

Vi är alla trasiga. Går igenom livet med våra respektive skador, vårt fula, vår smuts, vår skuld och skam. Tänk om det syntes på oss? Om det, precis som på vår bil, inte gick att missa att det hänt något med oss alla, att vi är långt ifrån perfekta. Att vi alla är människor, i samma behov av Gud för läkedom, upprättelse, rening, omvårdnad, nåd för oss själva och våra familjer. Vilken befrielse det vore. Vilken trivsam kyrka det skulle vara att komma till som ny. Full av trasiga bilar och ingen som behöver skämmas när den sladdar in med sitt åbäke på Kungsgatan.

”Sanningen (om er själva?) skall göra er fria” står det i Joh 8:32 och ”Där Herrens ande är, där är frihet” i 2:a Kor 3:17. 

Om vi tillsammans söker Herrens ande, visar oss som de vi verkligen är inför både Gud och varandra, då tror jag på en frihetsrörelse, en frihetsrevolution, en frihetsväckelse. Som jag längtar!

Freedom reigns 

Vi finns till för varandra, väl?

Jag har förmånen, både privat och via mitt jobb, att få träffa barn varenda dag. Jag är så oerhört förtjust i barn, när ett barn kliver in i ett rum eller sammanhang, tycker jag att det är som om en bit av himlen själv kliver in.

Några av alla de möten jag haft med barn har fastnat lite extra. Jag minns till exempel när jag satt på bussen en helt vanlig dag, trött, sliten och lite ensam på något vis, trots att bussen var fullproppad. Plötsligt känner jag en liten, liten hand som utan tvekan tar stöd mot mitt ben för att resa sig upp. Det var så självklart på något vis, att ta stöd mot sin medmänniska. Att jag fanns där för honom.

En annan gång för många år sedan på bussen steg en liten flicka på som uppenbarligen inte hade det lätt i livet, med en mamma för sjuk både fysiskt och psykiskt för att ens kunna sköta om sig själv. Flickan gick rakt fram till mig och satte sig i mitt knä. Där fick hon sitta och tanka all den kärlek jag kunde ge henne mellan Ålidhem och Vasaplan. Hon behövde mig, och för mig var det en välsignelse att få vara det hon behövde en liten stund.

Och så nu senast, på besök i en förskola, där flera barn som egentligen inte känner mig alls, helt plötsligt står alldeles nära och ber om hjälp med glasspappret, att dela pannkakan eller stoppa ner fleecetröjan i täckbyxorna. Så självklart. Vi finns till för varandra. 

Bli som barnen säger Jesus, Guds rike tillhör dem. Jag tror att en av nycklarna till väckelse i vårt land handlar om just detta. Att våga bli som barnen. Släppa på stolthet och fasad. Att våga behöva varandra, våga be om hjälp, våga finnas till för varandra i vardagen, på riktigt. 

Därför är jag så glad över att vår församling fortsätter att arbeta aktivt för att bli en församling byggd på hemgrupper. Att bygga kyrka i vardagsrummet, precis som i Apostlagärningarna. Tänk så mycket lättare att ta med en granne in i trons gemenskap via det vardagsrum där hen redan suttit och käkat chips och kollat på fotboll. Och tänk så mycket lättare att komma ny till en kyrka där du direkt har möjlighet att få lära känna människor i ett mindre sammanhang. 

Varmt välkomna till vår årsfest/årshögtid nu på söndag kl 14-18 på Dragonskolan. Tro, bön, lovsång, fika och gemenskap utlovas. Och jag är ganska säker på att det även kommer att pratas mer om detta fantastiska som kallas för hemgrupper. 

(Om du läser detta och vill ingå i en hemgrupp, kontakta Lennart Holmner, en av våra pastorer, på 090-141012 eller lennart.holmner@umea.pingst.se)

/Elina 

Hälsningar från mitt i livet

Ibland vaknar jag med en sång på hjärnan. Det är som att den har landat där under nattens (antingen) vila eller vedermödor. Sången brukar dröja sig kvar länge, länge och liksom prägla dagen en aning. Idag är det Pelle Karlssons ”Ett liv jag fått att leva” som går på repeat på insidan. Inspelad under 70-talet då mina föräldrar var mitt i livet, en av de sånger som präglat sig fast under barndomen då den sjöngs och spelades hemma och i kyrkan.  Här om dagen var det What if I stumble med mina tonårs stora frikyrkoidoler dcTalk, och lite nu och då det senaste halvåret är det den nyskrivna Faller in i Jesu armar som tröstar och lyfter mig. (om du klickar på sångtitlarna kommer du vidare till en inspelad version att lyssna på).  

Jag brukar ofta förundras över hur vuxna mina jämnåriga blivit, de som är födda kring mitten av åttiotalet. De har företag, hus, barn, en massa skägg, de dricker kaffe, uttalar sig politiskt, renoverar kök, har hunnit gå igenom livskriser och storhandlar med självscanning (!). Någonstans inser jag ju att jag är minst lika vuxen som de. Ganska ofta får jag dock känslan av att många i församlingen fortfarande ser mig som en av ungdomarna.

Men vet ni vad, jag är ingen ungdom. Jag är mitt i livet, raka spåret på väg in i medelåldern. I mig spelas sånger från 70-, 80-, 90-,00-, och 10-talet upp om vartannat. När mina barn är i min ålder vore det naturliga att några få sånger från 90- och 00-talet finns med i ”fastna på hjärnan-repertoaren” men mest 10-, 20-, och -30-talets sånger, svindlande tanke. De ska inte ha träffar med sina pensionärspolare som heter ”Minns du sången dina morföräldrar minns”. Och vet ni vad? Jag har bestämt mig för att inte bara acceptera nya sånger och annorlunda uttryck. Jag tänker stå tillsammans med mina barn och barnbarn och lovsjunga, tillbe och hänge mig för full hals och efter bästa förmåga. Och sedan tänker jag lyssna, rådge, korrigera och vägleda dem med all den erfarenhet jag samlat på mig med åren. Men allra mest be för dem, uppmuntra dem och älska dem in i en egen gudsrelation och församlingsgemenskap.

Välkommen på generationssamtal i vår kyrka, alla ska med:

26/10 kl 13 75 år och äldre

26/10 kl 18 61-74 år

26/11 kl 11 Barn

26/11 kl 13 30-45 år

2/2 kl 18 Ungdom

7/2 kl 18 Unga vuxna

11/2 kl 13 46-60 år

Bevara riten så kommer riten att bevara dig

Jag har en ganska ny, fin cykel. Visst skulle den säkert behöva smörjas upp och med all säkerhet må bra av en tvätt men egentligen är det mest en sak som irriterar mig med min 30-årspresent, stödet funkar dåligt. Det innebär att närhelst jag ska ställa den ifrån mig behöver jag ett träd, en lyktstolpe eller i bästa fall ett cykelställ. Den orkar inte riktigt stå av sig själv, bära sin egen tyngd. Häromdagen då jag ställde den ifrån mig i ett av landstingets enorma cykelställ blev det till en bild för mig. Det räckte inte bara med fåran jag styrde in cykeln i, jag behövde också ta lite stöd från cyklarna bredvid (oroa er inte, ingen cykel kom till skada under processen). 

Tänk om det fick vara så som jag tror att det är tänkt, att när vi har svårt att bära upp vår egen tyngd, så är församlingen vårt cykelställ och andra som tror de som stöttar och håller oss uppe.

Jag lyssnade på avsnitt 52 av Dagens människa, tidningen Dagens podcast, där journalisterna Malin Aronsson och Daniel Wistrand intervjuar jazzsångerskan och teologistudenten Isabella Lundgren. Hon säger något som fastnar i mig, jag vet att jag hört orden förut

Bevara riten så kommer riten att bevara dig

Det är lättare sagt än gjort när livet är väl tungt, det vet jag av egen erfarenhet. Att fortsätta be eller åtminstone sucka till Gud kan vara en sak, att försöka läsa Bibeln eller upprätthålla ett andligt liv på någon nivå en annan. Att komma till kyrkan, på gudstjänst eller till sin hemgrupp, det är nog det svåraste. Ändå tror jag verkligen på de orden. Bevara riten så kommer riten att bevara dig. Precis på samma sätt som att vi behöver äta regelbundet, sova 7 timmar per natt eller röra på oss ca 30 min per dag för att må bra. På samma sätt behöver vi se till våra andliga behov. Inte alltid för att vi känner för det, utan för att vi vet att det är gott för oss.

Hoppas innerligt jag lyckades få fram detta utan att skuldbelägga någon, orden är minst lika mycket till mig själv som till någon annan som sagt. 

Och förresten, på tal om riten. Söndag den 2, 9, 16, 23 och 30 juli och 6 augusti är det sommargudstjänst på Kafé Station kl 17 och vi är välkomna, i det skick vi är. 

Ha en fin sommar!

Jag räcker inte till

Härom söndagen släpade jag iväg mig själv, och en sliten skara familj, till kyrkan för att fira gudstjänst. Jag använder orden “släpade iväg”, för det var precis så det var. I perioder far livet inte särskilt milt och varsamt fram med oss människor som ni vet.

När jag gick hem och under kommande vecka ekade orden från en sång jag fick lyssna till vidare i mig.

Vänd dig inte bort

visa vem du är

göm inte dina nederlag

glöm inte att du är en vanlig människa

och jag behöver dig.

 

Så ge mig dina fel

ge mig dina svek

och sorgen i dina anletsdrag

glöm inte att du är en vanlig människa

och att jag älskar dig.

(text: Frank Ådahl)

I samma veva fick jag ett mms från en av mina pastorer med två sidor ur Tomas Sjödins fantastiska bok Det händer när du vilar.

“Tänk om det är en del av människans konstitution att vi inte räcker till? Och att det finns en tanke bakom det: nämligen att vi ska söka oss tillsammans, vägra begränsa resurserna till de egna och vägra begränsa tillvaron till det inomvärdsliga. När man inser att man inte räcker till öppnar man sitt liv för de hjälpkrafter som finns att tillgå. De gånger mitt liv tagit en ny och oväntad vändning har sällan varit när jag ryckt upp mig och tagit nya tag utan när jag slutat att rycka upp mig, släppt taget och öppnat mig för hjälp. Från Gud och människor. Det finns ett trebokstavsord som samlar hela den där kunskapen: Nåd. Nåden är det som skarvar på täcket så att man kan sträcka ut sig i sin fulla längd utan att frysa om fötterna.”

Så här kommer det: Älskade Gud, älskade församlingsmedlemmar, älskade trossyskon, vänner, bekanta, sökare och alla andra som möjligen hittar till detta inlägg: Jag räcker inte till, inte ett dugg faktiskt. Om jag någon gång gett ett annat intryck så vet ni nu sanningen.

Och det fina är att här kommer detta löfte, från Gud själv, in i bilden:

” […] ’Min nåd är allt du behöver.’ Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig.” 2 Kor 12:9

Ett julupprop!

I år blir det inget julbloggande kring att stressa mindre, lägga ner kraven, söka friden och meningen med julen. Allt det där är viktigt förstås, men i år vill jag från djupet av mitt hjärta vädja till er om att skriva under juluppropet som vår församlingsledning står bakom. Läs gärna min debattartikel nedan som även finns publicerad i en kortare version i Folkbladet. När du gjort det, följ länkarna i slutet av inlägget och skriv på du med! Och dela, dela, dela detta för allt vad du är värd!

”Min nioåriga dotter kommer förtvivlad hem från skolan en dag. Tårarna rinner när hon berättar om den hemlighet hon burit på sina små axlar i några dagar men nu fått tillåtelse att berätta:

”Sahar har fått ett brev från Sverige mamma, de tänker skicka henne tillbaka till Afghanistan, hon får inte stanna, vad ska vi göra?”

Sahar (som egentligen heter något annat) och min dotter går i parallellklass med varandra. På morgonen möter jag ofta Sahars blick då hon snabbt hälsar på oss och sedan springer vidare i sin rosa toppluva. Som vilket barn som helst. Som mitt barn. Och såklart måste jag göra något, utöver att gråta, för annars är jag, som Jonathan i Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta säger ”bara en liten lort”. Min dotter och några kompisar har på eget bevåg redan varit hos rektorn. Skolan, med sin förtvivlade personal, har ingen rättighet att försöka påverka politiska beslut. Samma typ av respons får vi då vi kontaktar Migrationsverket. De lyder bara politiska order. Någon dag senare nås vi av nyheten att ännu ett barn i klassen fått besked om utvisning.

När jag pratar med den eldsjäl till kvinna som är kontaktperson på asylboendet där Sahar och hennes familj bor möts jag av ännu mer förtvivlan. Jag frågar henne vad jag kan göra för att bäst hjälpa Sahar och hennes familj och hennes budskap är tydligt: Berätta. Berätta vad som händer. Folk vet inte.

Så nu tänker jag berätta.

På Utrikesdepartementets hemsida kan vi läsa ”Med anledning av säkerhetsläget avråder Utrikesdepartementet tills vidare från alla resor till Afghanistan.”

I Amnesty internationals årsrapport kring Afghanistan 2015/2016 kan vi läsa: ”Säkerhetsläget i landet förvärrades då upproret och den kriminella aktiviteten ökade i intensitet. Talibanerna attackerade i allt högre utsträckning mjuka och civila mål.” Vidare läser vi om ett land präglat av straffrihet då många övergrepp utförs av den afghanska lokala polisen (ALP), trakasserier, våldtäkter, korruption, misshandel, riktade mord, barnvåldtäkt. Av dem som ska skydda människor från talibanernas galenskap.

Den 8 december gick Migrationsverket ut med ett nytt rättsligt ställningstagande angående den förvärrade situationen i Afghanistan vilket skulle göra det lättare att få skydd i Sverige. Fem dagar senare, den 11 dec, tvångsdeporterades 20 personer varav 5 under 20 år till Kabul, Afghanistan trots massiva protester. För dessa var det tydligen redan försent.

Min syster arbetar som lärare för nyanlända svenskar, bl.a. från Afghanistan och hon beskriver hur de gång efter annan kommer förtvivlade till skolan eftersom det skett ännu en bombning eller räd och de vet inte om deras släktingar och vänner lever, de får inte tag på dem. Fram träder en bild av ett land som är så långt ifrån fred som det går att komma. Och nu börjar de trilla in, rapporter om människor vi skickat tillbaka som blivit mördade, rapporter inifrån om misären som väntar de tillbakaskickade. Rapporter om unga som tar sina liv efter att ha mottagit besked om utvisning. De vill hellre dö än att bli skickade tillbaka.

Till detta land tänker vi alltså skicka Sahar och hennes syskon. Välfärdsstaten Sverige tvingar tillbaka små barn, som flytt för sina liv, till en konflikthärd. Till ett land vi aldrig skulle drömma om att låta våra svenskfödda barn ens besöka.
Barn, som redan hunnit bo i vårt land i något/ett par år, lärt sig klockren svenska, fått nya vänner, och med hjälp av skolans värld inkluderas, integreras och utbildas.
Barn, som äntligen börjat sova tryggt på nätterna, vaknar nu igen med mardrömmar. December, en månad fylld av barnaförväntan, tända ljus, glitter och ”alla som är rädda och fryser på vår jord, de borde få sitta här vid vårt bord…” klingar plötsligt ganska falskt då jag känner till lite av den ångest som börjat härja i en nioårig kropp på skolgården som fått ”brev från Sverige”.

När jag läser igenom FN:s Barnkonvention ser jag att vi bryter mot minst sex artiklar. Låt mig ge några exempel: Alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter. Varje barn har rätt att skyddas mot fysiskt våld, psykiskt våld och övergrepp. Barn ska skyddas mot krig. Ett barn på flykt har rätt till skydd. Och så Artikel 3. Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn.

Nu har jag berättat. Detta händer. I Sverige. Idag. Det är dags att vakna nu, innan detta blir en ännu större skamfläck i vår historia. Låt våra barn födda i Afghanistan stanna i Sverige!

/Elina Sundholm, mamma, psykolog, medmänniska”

Var med och berätta du också, dela, reagera, skriv under:

#juluppropet -för en human migrationspolitik.
www.juluppropet.se

#vistårinteut -men vi slutar aldrig kämpa. Ett upprop från yrkesverksamma som möter ensamkommande flyktingbarn i sina arbeten.
www.skrivunder.com/vistarinteut

Brev till regeringen -författat av barnläkare och barn- och ungdomspsykiater och med 175 namnunderskrifter från yrkesverksamma med erfarenhet av arbete med barn på flykt.
www.larshgustafsson.se/?p=5442

Gud, vi behöver dig!

Jag vet inte hur det är för dig, men jag går runt med en stor orosklump i magen idag efter resultatet från det historiska val som hållits i USA under natten. Guds församling är på många sätt en politiskt obunden organisation, och jag har stor respekt för att det finns olika åsikter representerade. Jag tror dock att de flesta av oss kan enas kring en känsla av stor oro inför det världspolitiska läge som råder just nu.

-Det är inte sant. Det är inte sant. Det var det enda jag fick ur mig i morse. Men precis som alla andra dagar så tar vardagen vid och jag går in i ett av barnrummen för att väcka min tvååring. Hon blir jättesur på mig för att jag kommer in i hennes rum, hon ville nämligen vara den som kom till mig, och inte tvärtom. Vis av erfarenhet ställer jag mig lydigt utanför den öppna dörren och väntar medan hon sakta backar sig upp ur sängen, med blöjrumpan i vädret och sedan kommer ut till mig. Och då slår det mig.

Solen gick upp även idag. Och den kommer att gå ner även den här eftermiddagen. Och så upp igen i morgon. Tvååringar kommer att fortsätta trotsa, leva vidare glatt ovetandes om världspolitik och kräva vår kärlek, uppmärksamhet och hjälp. Och viktigast av allt. Gud är densamma igår, idag och i evighet. Ingenting av det viktigaste har därmed förändrats.

En av församlingens tonåringar fortsatte att påminna mig om detta, då hon postade Jesus egna ord i Joh 14:1 på sitt instagram-konto ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig.” Fundamentet står fast. Hemma hos oss har vi knäppt våra händer tillsammans idag, hela familjen, och ur högtalarna strömmar tonerna från den här sången:

Lord I find You in the seeking
Lord I find You in the doubt
And to know You is to love you
And to know so little else
I need You
Oh how I need You
Oh how I need You
Oh how I need You

Lord I find You in the morning
Lord I seek You everyday
Let my life be for Your glory
Woven in Your threads of grace
I need You
Oh how I need You
Oh how I need You
Oh how I need You

Light, glorious light
I will go where You shine
Break the dawn, crack the skies
Make the way bright before me
In Your light I will find
All I need, all I need is You

Oh how I need you…

(”Oh how I need you” av All Sons And Daughters. Lyssna gärna på t.ex. Spotify)

We’re in this together!

I dag är det en vecka sedan hela familjen hoppade i träningskläderna och begav oss till Skeppsbron för att delta i ”Go for Eti”, ett stadslopp, en manifestation, en gatufest och mest av allt, ett tillfälle att samla in pengar för att hjälpa någon/några av de miljontals barn och vuxna som är drabbade av svält. En svält som hamnat lite vid sidan om medias radar, trots att nästan tio miljoner människor är drabbade av detta fruktansvärda, något som vi inte ens kan föreställa oss i vår verklighet där vi slänger fram de färdigköpta köttbullarna med makaroner och tänker tanken ”jag önskar att jag hade mer tid/pengar så vi kunde äta mer ordentlig mat”. Livet är ofattbart orättvist.

När dagen var kommen för loppet hade jag inte sprungit fem kilometer på över ett år. I vanlig ordning var tanken att jag skulle ha tränat mer inför starten, men i lika vanlig ordning hanns/prioriterades det inte med. Nu fanns det ju andra alternativ också, som att gå/springa 3 km eller för all del kanske snika till sig en plats i barnens lopp, på 500 m respektive 1 km. Men jag hade ju bestämt mig, så jag tänkte åtminstone försöka.

Starten gick, och ganska fort blev det tydligt att varken makens eller min nära väns tempo var mitt eget. Jag hamnade bredvid en tjej jag kände igen, men inte särskilt väl. Vi hälsade snabbt på varandra och sedan hände det märkliga. Utan nästan några ord (vem hade orkat det?) sprang vi sida vid sida i en slags outtalad symbios kilometer efter kilometer och hela vägen in i mål. Vi turades om att dra, pustade fram ett ”kom igen” när det kändes vansinnigt tungt och givetvis är det så, att en ger inte lika lätt upp, när någon annan springer precis bredvid.

När vi gått i mål gick jag fram till henne, hälsade ordentligt, tackade och sa som det var ”Utan dig hade jag aldrig orkat”. Hon sa att det varit likadant för henne också. Vi träffades på gudstjänsten i kyrkan dagen därpå och småpratade lite. Sedan dess har det här klingat i mig som en bild av församlingens funktion.

Det är inte meningen att vi ska springa det här loppet själva, och utan att vi ens riktigt känner varandra ibland, så får vi i församlingen ta del av varandras dragkraft, varandras tro, hopp, kärlek. Det finns en enorm styrka i detta, men också ett djupt allvar tror jag. Gud skapade oss ytterst sett till och för gemenskap. Vi, som växt upp i individualismens kultur, får passa oss för att slarva med detta, eller tro att vi och våra barn kan klara oss utan denna gemenskap. Vi behöver varandra, på riktigt.

Med detta sagt vill jag också uppmuntra dig att bidra till arbetet i Etiopien, själva huvudsyftet med loppet. Du kan swisha valfritt belopp till 123 695 65 36 (märk betalningen GoforEti) eller betala via BG 160-3737 (märk betalningen GoforEti)

Hoppas vi ses på gudstjänst i morgon!

Copyright © pingst Umeå