Jag väljer efter värderingar och inte efter plånboken

atm-bank-banking-259200

atm-bank-banking-259200
Jag måste erkänna att jag varit frustrerad inför detta val. Inget parti möter med sin sakpolitik allt jag önskar. Sneglar jag vänsterut, där jag har mitt hjärta, främst i de sociala frågorna får jag problem med förmynderiet. Som ledamot i en friskolestyrelse med kristna församlingar som huvudmän funkar inte det. Det ger mig också problem med den liberala strömmen som ju borde vara öppen för oss frikyrkor eller frireligiösa som det lite ojust brukar heta.

Sneglar jag åt höger får jag liknande problem. Nationalismen, den extrema, har aldrig varit min hemvist. Jag tror ju på en Gud vars son föddes som jude, men som var bärare av ett universellt budskap om fred och frihet för alla. Bland det ”svenskaste” vi har, kommer alltså från Israel. Jesus vision var inte en uppdelad värld med en massa nationer utan en värld av gemenskap, ett ”rike med alla folk och stammar”. En utopi, jag vet, men det är den visionen som driver mig. Jag hade gärna hört någon talat sig varm för ”integrationsglädje ”istället för alla problem med integrationen.

Jag saknar också den globala visionen där de fattigaste länderna finns med. Vilket parti lyfter de utvecklingsfrågorna? Just nu är det ”bara miljöfrågorna” som tar oss utanför Sverige och flykting- och migrationsfrågorna förstås. Och då är fokus tyvärr ”bara” vår överlevnad med betoning på vår och inte på alla människors. Jag hade gärna hört mer om visionen att Sverige skall bidra till utvecklingen av länderna som saknar skolor för alla barn, rent vatten och bra hälsovård för alla medborgare.

Saknar också samtalet om människan och hennes värde. Det är ju tron att varje människa alldeles oavsett etnicitet, bakgrund, kön, sexuell identitet, civilstånd eller medvetandegrad har ett omätbart och omistligt värde som demokratin bygger på. Istället reduceras enskilda till siffror i en grupp, till volymer i en statistik så att vi utan att känna det vi skulle känna om vi såg att det var människor av ”kött och blod” klarar av att fatta själviska beslut. Vem står upp för människans okränkbara värde idag? Där har inte bara politiken ett ansvar, där har vi alla, inte minst kyrkor och samfund ett ansvar.

Nåväl. Det som friskat upp valrörelsen och gett hopp är mötet med alla engagerade politiker. De jag fock förmånen at möta på Pingst Puls i Pingst Umeå vara alla, utan undantag, fyllda av en vilja att göra skillnad. Den viljan gillar jag. De var dessutom justa nog att komma till oss i Pingstkyrkan, Umeå för att vara med på en hel Gudstjänst och sedan samtala utifrån min agenda. Politiker med den viljan ger ändå hopp om att vi kan bygga ett bra och starkt Umeå! Tillsammans!

Jag tror du fattat att jag inte lägger mig inte på soffan och låter valet gå som det vill. Jag är demokrat och tacksam för vår demokrati. Jag är också vän av frihet, en frihet som sträcker sig långt utanför nationens gränser. Därför går jag och röstar på söndag. Det är både min demokratiska rättighet och mitt moraliska ansvar. Denna gång lägger jag mer eller mindre sakpolitiken åt sidan och väljer efter värderingar, definitivt inte efter plånboken

Sedan ber jag till Gud om välsignelse över de förhandlingar som väntar med hopp om en bättre värld för alla, inte bara för Sverige och svenskarna.

Läs en kortare version av artikeln i Västerbottens-Kuriren här.

Se intervjuer som genomfördes med lokala representanter för riksdagspartierna när de besökte Pingst Umeå här.

Ulf Sundkvist
Pastor och föreståndare Pingst Umeå

 

Guds legitimitet

Jag skulle inte kunna tro på en Gud som inte vet vad lidande är. En sådan Gud skulle ganska snart förlora sin legitimitet. För hur skulle han kunna förstå hur det är att bli riktigt ensam, övergiven och sviken om han inte själv varit där. Han skulle förmodligen kunna lyssna och kanske förmedla viss tröst, men skulle han förstå? Knappast. En Gud som ohotad varit kvar i sin himmel med gator av guld och kristaller, hade inte berört mitt hjärta.

Nej, den Gud jag vill tro på måste veta hur det är. Helst måste han drabbas inte bara av olyckorna i tillvaron utan också av mänsklighetens värsta synd och mörker, av vår ondska när den är som mest diabolisk. Egentligen borde Gud kliva in under domen, gå in i helvetet för att möta oss där. För hur skulle annars den av förintelsen drabbade kunna tro?

Så tänker jag när jag ser upp emot korset, mot den förvridna gestalten där, torterad, slagen, smädad och övergiven. ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?” När jag ser upp emot det där svarta nakna korset vinner mitt hjärta insikten att Gud faktiskt vet hur det är att vara människa. Att han konfronterats av det värsta av allt ger Gud legitimitet att tala in i mitt liv.

Men han vet inte bara hur det är. Det var ju jag som skulle hänga där. Han tog mitt ansvar. Han ställde sig i gapet, offrade sig i mitt ställe. Han utmanande synden, ondskan och djävulen själv där på korset. Inte med dynamit eller kärnvapen utan med något långt mycket starkare, den utgivande självuppoffrande kärleken, som utan tanke på egen vinning ger sig själv för mänskligheten.

Om berättelsen slutat där hade jag förmodligen ändå varit troende, men nu slutar inte berättelsen med ett kors och en mörk grav.

”Med tunga ben närmade de sig platsen för deras sorg. Allt hopp var ute. De hade sett hur han dog, förnedrad, övergiven, blodig och slagen. Inte heller hade lärjungarna ställt upp på hans sida. Istället för att rädda honom flydde de för att rädda sina egna liv. Tillråga på allt hade de gått och gömt sig. Det var som om de skämdes för sin tro att snickaren från Nasaret verkligen var den utlovade frälsaren, Guds älskade son. Deras tro gick om intet när de såg att han dog. Så när kvinnorna gick mot graven var det inte för att de trodde, utan för att ge en sista hälsning.

Det är då det händer. När de är som längst ner i sorgens djup, när livet tycks vara förlorat och allt hopp gått förlorat, det är då de möter ängeln med bud om Jesu uppståndelse. Det är då de möter Herren själv. Livslevande kliver han ut ur döden, in i livet och in i deras värld.”

Det är den berättelsen som lyfter mig när jag inte ser någon väg ut. Det är den berättelsen som ger mig hopp när döden kommer. Det är den berättelsen som säger mig att våldet och hatet och ondskan inte kommer att stå som segrare till slut.

Kärleken segrar! Graven är tom! Jesus Lever!

Ulf Sundkvist pastor och föreståndare i Pingst Umeå

Dop i minusgrader

Kom till Dragonskolan en tidig morgon i januari. Inte en elev så långt ögat kunde se. Inte så konstigt egentligen. Det var ju söndag. Däremot var min kollega Johnny Edorsson på plats. Skinande glad stod han vid badtunnan som snart skulle fyllas med vatten och värmas upp. Inte för ett bastubad utan för en dophögtid som skulle avsluta Pingst Umeås Årsfest. Lite orolig måste jag tillstå att jag blev. Det var ju kallt. Skulle det funka? Vill ju inte gärna att det stora och heliga skall reduceras till ett spektakel. Vill man följa Jesus, ska det vara på riktigt och på allvar, men samtidigt är ju den efterföljelsen något av det mest glädjerika en människa någonsin kan bestämma sig för. Det är lite som en vigsel. Underbart och vackert, samtidigt som det är heligt och stort.

Några timmar efter vårt möte på parkeringen inleddes Årsfesten. Dragonskolans Aula fylldes med 400-500 hundra förväntansfulla människor, mer folk än det får plats i kyrkan. Sedan drog det igång och blev till något mer än jag vågat hoppas på. Lovsången lyfte, förbönen levde och barnen var lika utmanade och glada som bara barn kan vara. Biblar fick de också! När sedan dragningen gjorts om behovet av en ny mötesplats för Pingst i Umeå och det blev dags att ge respons var gensvaret påtagligt. Nu har vi löften på över en halv miljon kronor till en grundplåt. I början på veckan hade vi noll kronor. Det säger något om det engagemang som finns. Tillsammans blir det mesta möjligt, med tro på den Gud som delade Röda havet, då blir allting möjligt.

Dop då? Det dröjde ända till mörkret lägrade sig. Klockan väl väl runt sex på kvällen och det var riktigt kallt. Men vattnet var varmt och varma var också dopkandidaterna. De formligen lyste av förväntan när de i tro steg ner i vattnet och överlät hela livet åt den Gud som Jesus Kristus berättar om. Det var inte bara vackert. Det var en stark upplevelse av vad tro och övertygelse kan göra, men också en bild av en kyrka som inte låter sig bindas av traditioner och former utan vågar sig ut i det fria.

Ser nu fram emot nästa dop och ett år då Gud ska göra under!

Ulf Sundkvist – pastor och föreståndare

IRL – In real life

Tidigt på Julafton ringde det på dörren. Vi väntade inga gäster just då. Inget var egentligen färdigt. Maten var inte klar. Bordet odukat och julklapparna var inte helt inslagna. Vem kunde det vara som så tidigt och oväntat kom på besök? Jag öppnade bara för att överraskas av en underbar julsång och en stor, varm kram från en öppen famn.

Av alla julhälsningar vi fick den julhelgen var det nog den som satte djupast spår. Vederbörande hade ju gjort sig omaket att komma själv i egen hög person. Inget blomsterbud, även om det är trevligt. Inget julkort heller, även om det också är roligt att få. Han kom själv med ett enda ärende. Han ville önska oss som familj en riktigt God Jul.

På ett sätt kan man säga att min vän fångade Julens kärna med sitt oväntade och tidiga besök. Julens berättelse är ju berättelsen om en Gud som när det verkligen gäller inte skickar profeter eller änglar. Inga blomsterbud eller kort. Han kommer ju själv. Personligen. Inte till det tillrättalagda och perfekta, inte till det dukade bordet, utan till den vanliga familjen som inte hade annan plats att tillgå än ett stall i en undanskymd liten by utanför Jerusalem.

Jag gillar den berättelsen och vad den säger om Gud. Varje gång jag läser den tänker jag att då kan han ju komma till vem som helst, lite oväntat och överaskande en vanlig julhelg, bara det är någon där innanför som vill öppna, lyssna och ta emot.

Men jag tänker också att den lär mig något om livet. Ska man säga något viktigt, ska man göra det personligt. Då ska man inte mejla eller skicka ett bud. Det ska det vara IRL. I real life. I verkligheten.

God Jul och Gott nytt år

Ulf Sundkvist pastor och föreståndare

Vill du läsa mer av mig rekommenderar jag ledarkrönikorna i tidningen Dagen:
http://www.dagen.se/dagen-landingpage/Tag/Ulf%20Sundkvists%20kr%C3%B6nikor

Snart är det Advent igen

Inte redan nu, tänkte jag när jag hörde Julsångerna på IKEA häromdagen. Först ska vi överleva november, sedan är det väl okej. November är nämligen inte min favorit direkt. Regn, snö och blask. Om vartannat. Dessutom är det mörkt. Men snart tänder vi ljusen. Snart är det Advent igen. Yes!

Fast egentligen är det Advent hela året om man ser på livet från ett kristet perspektiv. Vi väntar ju på Jesus och hans återkomst. Det är ju en del av det viktigaste i den kristna tron. Den ger mig inte ”bara” förklaringen på varifrån vi kommer, att det faktiskt fanns en tanke med min och hela världens existens. Den ger också hoppet om en framtid ”bortom graven”, den kalla och kyliga. För mig är det en av de allra viktigaste delarna i min tro på Gud.

Visserligen är det stort att ta emot förlåtelse för det som varit, att känna av den läkande kraften i Jesus. Hans sår tröstar mig. Att tro på en Gud som vet hur det är att kämpa och lida är en otrolig tröst när livet är tufft och ett kraftfullt redskap i mötet med den sargade trasiga människan som mår illa. Det skulle jag aldrig kunna vara utan. Tron på Jesus hjälper mig med min egen historia. Jag skulle inte kunna leva utan syndernas förlåtelse.

Men tron på hans återkomst till världen lyfter perspektivet. Skaparens återkomst. Tänker att han som startade allt, som formade världarna och inblåste livets ande i allt också vet hur man gör när ordningen skall återställas. När välden skall re-startas. Jag tänker att när våra rop efter fredsmäklaren har tystnat och hoppet på mänskliga lösningar tynat ut, så vet jag innerst inne i hjärtat att en dag så kommer han tillbaka. Det är lite som att gå till slöjdläraren och visa mitt bristande försök, att se honom ta det jag gjort, i sina händer och göra det trasiga helt. Så tänker jag. Så tror jag. Därför ser jag fram emot återkomsten och förebreder den.

Bibeln säger att när Jesus kommer ska hela himlen brinna. När Jesus kommer ska vi springa honom till mötes i rymden, för att tillsammans med honom återupprätta skapelsen och människan för alltid. Vi ska rädda världen. Tillsammans. Det hoppet bär mig inte bara i novembermörkret. Det bär mig i mötet med världen som världen ser ut idag. Den tron ger mig ett hopp mycket högre och mycket större än hoppet i tiden som flämtar och slocknar till slut.

Så jag ser inte bara fram emot Advent i år igen, jag ser fram emot återkomsten, den stora och underbara. Jag tänker att den vill jag gärna förbereda tillsammans med dig

Ulf Sundkvist – Pastor och föreståndare

Det är ju björkar överallt

Jag tror knappast alla ni som bott i Umeå under lång tid tänker på det, men för oss som nyinflyttade är det påtagligt. Det är björkar överallt. Umeå kommun verkar gilla björkar mer än alla andra träd. Har inte sett en enda tall i stadskärnan, däremot i Umedalen, i Tavelliden och Tomtebo, fast även där är det björkar som gäller när alléer skall planteras.

Har förstått att det har med stadsbranden att göra. Den 25 juni 1888 definierar Umeå fortfarande. När Sundsvall, som brann ner till grunden samma dag, skulle byggas upp på nytt valde man att bygga med sten. Vi fick Stenstaden, vacker och känd, men död. Umeå däremot, valde en annan väg. Här planterades det björkar mellan husen och vi fick en levande stad. Jag fattar. Umeå gillar liv. Liv växer och utvecklas genom många små och stora förändringar. Sorry Stenstan! Idag är Umeå utan tvekan Norrlands huvudstad.

Det var också en del av det som drog i mig och Louise när Pingstkyrkan i Umeå hörde av sig. En utmanande och växande stad som tror på utbildning, nätverkande och kommunikation. En härdsmälta av historia, unga människors vetgirighet och engagemang. Spännande är bara förnamnet.

Men det var inte bara staden som drog i oss. Jag är född i Luleå och har en del av mina rötter i Norrland. Umeå är faktiskt staden där min men egen far la sitt öga på min mor, som läste till folkskollärare här. De förlovade sig i Umeå, gifte sig i Gunnarn, flyttade till Luleå och så kom vi, min bror och jag. Detta för att ganska snart dra söderut mot Karlskrogas Värmland och där blev de kvar. Mor i jorden och i himlen, samtidigt, och far i Örebro. För Louise del är relationen till Norrland indirekt. Båda hennes föräldrar har rötter i Västerbotten. Hennes mor är från Dorotea och hennes far från Lövvattnet, utanför Lövånger. De flyttade också söderut i sin ungdom. Fick sina barn och ”landade” i Dalsands Mellerud, där de fortfarande är kvar.

Det var också i Mellerud vi träffades. Av en händelse i en slags gudomlig tajming. Hon stod och putsade fönster när jag tittade upp mot huset där familjen bodde. Det räckte för att fånga hjärtat och väcka modet till beslutet om kärlek och trohet. I höst är det 36 år sedan vi möttes den där första gången.

Om björkarna definierar Umeå – djupa rötter, vattentörstande och med grenarna sträckta mot skyn som för att fånga livet solen ger, omvandla det genom fotosyntesens fenomen till det oumbärliga syret –definierar Jesus Kristus och tron på honom mitt liv. Där har jag mina rötter. Det är där jag hämtar utgångspunkten för min människosyn, mina värderingar och min tro. Jag är så djupt rotad i Kristus, att jag skulle dö om någon försökte flytta mig därifrån. Med rötterna där vill jag sträcka mig upp och ut i världen. Den andliga fotosyntes som följer med livet tillsammans med Jesus har gett det svenska samhället något oumbärligt. Vårt syre. Vår kultur, vår lag och vår historia. Fred, frihet och demokrati springer fram ur dessa källor. Så får jag chansen att plantera något här i Umeå vet du vad det blir. Sorry! Det blir inga björkar, det blir Jesus Kristus och hans kors. Högt, synligt och tillgängligt för alla.

Ulf Sundkvist
Tillträdande föreståndare och pastor

Vill du läsa mer av mig rekommenderar jag ledarkrönikorna i tidningen Dagen:
http://www.dagen.se/dagen-landingpage/Tag/Ulf%20Sundkvists%20kr%C3%B6nikor

På väg mot Umeå

Ulf Sundkvist

Jag lunchade med Nils Ulander häromveckan. ”Dagens buffé”, på hans favoritställe, en Indiskt restaurang. Under lunchen samtalar vi om livet, om alla församlingar vi tjänat genom åren, hur vi lärt känna varandra och blivit vänner. Vi delar segrar och skrattar gott, men vi delar också våra svagheter. Kampen. Såren. Sprickorna. Samtalet kryper nära. Riktigt nära.

Under våren gör vi delvis en gemensam resa. Inte bara så att jag ska ta vid efter Nils, vi ska båda lämna något och gå in i ”ny tid”. Nils lämnar sitt föreståndarskap. Jag och Louise en församling och en stad, som varit en del av våra liv i väldigt många år. När Nils berättar om sina känslor inför uppbrottet och överlämnandet känner jag igen mig. Lättnad och sorg. Samtidigt. Jag speglar tyst hans berättelse i min egen.

14 år i Karlskrona. Vi hade egentligen inga relationer till staden. Ingen släkt. Inga vänner. Vi kände ingen när vi kom från Sundsvall. Men det visste vi att det fanns en församling där, som bar en vision om att göra skillnad, en vision om att ta med evangeliet ut i världen. Vi visste också att Karlskrona var en av Sveriges vackraste och soligaste städer, men inte mycket mer. Jo, den där U-båten, U-137, förstås! Att bryta upp och lämna efter så många år är speciellt. Det är som ett varmt, utdraget farväl. Om vi inte kände någon när vi kom till Karlskrona är situationen en helt annan idag. Nu är vi en del av en levande kyrka som är mycket större än Pingstkyrkan. Vi är en del av en levande stad som gett oss många vänner och fina möten. Vi har följt över 100 personer in i himlen och ett 150-tal ner i dopets vatten. Vi har fått se ett omfattande socialt arbete växa fram, men också våra egna barn växa upp och stå på egna ben. Härliga år som vi är så tacksamma för.

Nils har gjort en liknande resa. Hans berättelse berör. Det är skört och starkt samtidigt. De senaste årens ohälsa har krävt sin tribut. Men han ändå burits av församlingens trohet i bön och sin ungdoms kallelse att tjäna Gud.

För Louise och mig, har resan mot Umeå precis börjat. Under våren har jag varit på besök ett par gånger. Jag har bland annat mött alla församlingsledare i personliga; ”En timme av ditt liv”- samtal. Oerhört givande! Men vi har ännu inte haft avsked här i Karlskrona. Det är Pingsthelgen vikt för. Sedan kan flyttlasset gå. Men eftersom vi tjänar som pastorer båda två nuförtiden – jag i Pingstförsamlingen som föreståndare och Louise som sjukhuspastor på Blekingesjukhuset – har vi beslutat att flytta upp lite stegvis. Jag kommer redan i augusti och Louise lite senare. Siktar på våren 2018, när det visar sig vilken uppgift som väntar på henne. Det ger också Louise möjlighet att fullfölja sin fortbildning i Sjukhuskyrkan och mig möjlighet att hitta ett vettigt boende. Så det blir lite pendlande för oss båda i början.

Våra barn, Hanna (f 86) som är gift med Michael bor i Sundsvall, medan Linn (f 87) och Magda (f 96) troligen blir kvar här i Karlskrona. Självklart hoppas vi att de också skall inse fördelen med det halvarktiska klimatet, de långa vintrarna och en älv som försörjer halva Sverige med el. Vi får se hur Gud leder.

För oss känns Umeå exotiskt. Inte bara för att det ligger 115 mil norrut utan också för dialekten, alla studenter, Station, Hannaskolan, Secondhand, Lp, Dalkarlsås Folkhögskola och för alla församlingar, men framför allt för er, kära församling och den vision som finns i Pingstkyrkan om att beröra hela regionen med evangeliet. Vi ber och tror på en tid då vi tillsammans med alla de andra kyrkorna ska våga göra som Jesus när han intog Jerusalem på en Åsna och ett kors. Visserligen fick han betala med sitt liv, men han vann ju hela världen. Ser nu fram emot att möta er alla. Under tiden; låt oss be för varandra med förväntan på Gud och hans mäktiga kraft.

När lunchen var över och vi på väg tillbaka till kyrkan igen, stötte vi ihop med en av Nils döttrar: ”Välkommen till Umeå”, sa hon leende. Tack! Orden värmde hjärtat!

Ulf Sundkvist
Ulf Sundkvist
Tillträdande föreståndare och pastor

Vill du läsa mer av mig rekommenderar jag ledarkrönikorna i tidningen Dagen:
http://www.dagen.se/dagen-landingpage/Tag/Ulf%20Sundkvists%20kr%C3%B6nikor

Copyright © pingst Umeå