Tillåt mig tvivla

Jag skulle vilja påstå att tvivel är en del av livet, även för oss som tror. Ändå har jag märkt att många människor som växt upp i ett kyrkligt sammanhang inte har funnit plats för tvivlet, frågorna som inleds med: Hur kan Gud…?, Vad tror jag egentligen om…?, Stämmer det verkligen att….? Osv

När tvivlet och frågorna inte får rum kvävs tron. Då kan tron bli konstlad, som en mask som jag måste hålla upp för att passa in i det sammanhang där alla andra tycks tro och aldrig tvivla. Det kan fungera en tid, men om det spelet pågår för länge skapas sår. Jag blir bunden, instoppad i en mall som jag så småningom måste ta mig ur för att överleva rent själsligt.

När tvivlet och frågorna däremot har sin plats öppnas den raka och ärliga kommunikation som behövs för att bygga en långvarig relation, både med andra kristna och med Gud själv.

I Bibeln berättas om Tomas, en av Jesu lärjungar, som i ett första läge inte hade varit med och fått se Jesus efter hans uppståndelse från det döda. Tomas kunde inte tro att det var sant. Men han vågade säga det, han visade sitt tvivel för de andra. Jesus, som känner dig och mig, och som också kände Tomas visste om hans frågor och gav honom de svar han sökte. Jesus visade inte bort Tomas och han skällde inte ut honom.

Min egen tro har också växt genom svårigheter. Inte för att jag krampaktigt har hållit fast utan för att jag har tillåtit mig att pröva tron. Bär min tro trots problemen? Vad händer med min tro när jag inte orkar prestera? I de mörkaste perioder när frågorna hopat sig och allt sett hopplöst ut, då tog jag ett steg tillbaka, jag försökte inte hålla masken eller spela rollen som en ”fin troende kristen”. Jag tillät mig att undra, fråga och att bara vara. Men jag fann att Gud bar mig. Jag har fortfarande inte alla svaren, och jag undrar fortfarande över saker. Men genom tvivlen har jag funnit en tro som håller.

Tvivlet får inte bli vår identitet. Tvivlet i sig är inget vi bör sträva efter, söka oss till eller leva av. Men när frågorna kommer ska vi ställa dem ärligt, det för oss framåt i tron. Och här kan du och jag hjälpa varandra genom att ta emot varandras frågor!

Tomas har i efterhand ibland kallats Tomas Tvivlaren. Jag kan tycka att det låter negativt. Han stannade ju inte kvar i tvivlet. Tomas Den Ärlige – eller nåt liknande – hade varit ett bättre namn…

Rebecka Enström

Visdomsord från en husvägg…

Veckan inleddes med ett tråkigt men nödvändigt grundarbete – att skrapa väggarna till gårdshuset vi har på vår tomt. Solen och tiden har gjort verkan, det är närmast akut behov av ommålning. Nu är det gjort efter konstens alla regler och diverse råd från en duktig butikschef (reklamförbudet hindrar mig att berätta vem….) Under det monotona skrapandet kom jag att tänka på min farbror Otto, och genast blev jag både gladare och djupt tacksam. Otto, som dog 2001 var vår närmaste granne hemma i Gunnarn. Var gift med Berta, förmodligen den godaste människa jag träffat, idag 90 år gammal. Deras barn var och är mina närmaste kusiner. Nåväl – Otto var skogsarbetare och sedan byggnadssnickare, en man med stor yrkesskicklighet och hög arbetsmoral. Satte sin ära i att arbeta hårt och göra rätt för sig. En vardagsmorgon 1979 vaknade vi, nygifta och allt, av ett väldigt oväsen – hela huset tycktes skaka. Det var farbror Otto som hade fått upp tempot, han hade tagit på sig att skrapa och måla om huset som vi bodde i. Huset ägdes av en gammal tant som var blind, hon bodde där med två av sina döttrar, ”gammjänter” som man sa på den tiden. Jag gick ut och hälsade på Otto, berömde honom för hans arbetsflit. Fick ett mycket tydligt svar: ”Ja, ärbet man ba no kringt sä..!” Det betyder ungefär ”om man kliver upp på morgonen och börjar arbeta så hinner man mycket”. Till saken hör att Otto var 61 år då – samma ålder som jag är nu. Jag tyckte han var rätt gammal…..men hans visdomsord följer mig fortfarande. På ålderns höst ringde han min pappa och berättade: ”Nu har jag kapitulerat, du får komma och be till Gud för mig.” Jag minns pappas glädje när han berättade om Ottos beslut. Några år senare flyttade han hem till den Gud han nog trodde på hela livet, men inte hade överlämnat sig till. Det är viktigt med grundarbetet på alla möjliga områden, om det gäller hus eller stora livsbeslut. Farbror Ottos kärnfulla svar och bestämda beslut har talat till mig denna vecka – sanna ord och handlingar som är lika giltiga idag!

Lennart Holmner

Skäms-saaben, en förebild för oss alla.

Det droppar från taken, fåglarna kvittrar och grannarna kommer ut ur stugorna efter vinterns dvala. Det är en aning snö kvar *harkel* men vår är det likafullt, det känns ju i hela kroppen!

På uppfarten står vår bil med rumpan bar. Detta efter en olycka på E4:an på väg till Övik för några månader sedan. Med himlens alla änglars beskydd snurrade den runt några varv med vår livskamrat och pappa innan den smällde i en snövall och stötfångaren bak gjorde sitt jobb, men det var också det sista vi såg av den. Utöver det fick avgassystemet sig en törn och när vi nu startar bilen låter det därefter.

Jag har generats över hur jobbigt jag har tyckt att detta är. Hur jag liksom knappt vill kännas vid bilen och tycker att det är lite pinsamt när vi glider in i vårt Svensson-Svensson område eller när jag blir upphämtad på jobbet, lämnar av barnen på skolan och så vidare. Så fort vi startar bilen, eller i samma sekund någon tittar på den går det liksom inte att ta miste på att den är trasig. Den är lite ful och låter illa. Dessutom är det ju ingen idé att tvätta den när den ändå ska in för reparation, så skitig är den också.

Vi är alla trasiga. Går igenom livet med våra respektive skador, vårt fula, vår smuts, vår skuld och skam. Tänk om det syntes på oss? Om det, precis som på vår bil, inte gick att missa att det hänt något med oss alla, att vi är långt ifrån perfekta. Att vi alla är människor, i samma behov av Gud för läkedom, upprättelse, rening, omvårdnad, nåd för oss själva och våra familjer. Vilken befrielse det vore. Vilken trivsam kyrka det skulle vara att komma till som ny. Full av trasiga bilar och ingen som behöver skämmas när den sladdar in med sitt åbäke på Kungsgatan.

”Sanningen (om er själva?) skall göra er fria” står det i Joh 8:32 och ”Där Herrens ande är, där är frihet” i 2:a Kor 3:17. 

Om vi tillsammans söker Herrens ande, visar oss som de vi verkligen är inför både Gud och varandra, då tror jag på en frihetsrörelse, en frihetsrevolution, en frihetsväckelse. Som jag längtar!

Freedom reigns 

Framtidens Mötesplats April 2018

Det är ingen hemlighet att Pingst i Umeås lokaler är slitna. Både fastigheten på Kungsgatan och fastigheten där församlingens Kafé Station finns är i behov av omfattande renoveringar. Under hösten började tankarna ta fart. I kombination med takdropp på expeditionen insåg försmalingens ledning att vi inte kan sitta still längre: Det behövs handling och förändring. På ett enda möte i ledningen samlades 260 Tkr in för ändamålet. Därefter väcktes frågan igen i församlingen och på Årsfesten i januari beslutade Pingst i Umeå att utreda frågan och starta en insamling till en grundplåt för Framtidens mötesplats.

Frågorna som adresserats är om vi kan renovera, riva och bygga nytt eller helt enkelt sälja det vi har och söka oss helt nya möjligheter. Alla dörrar är öppna också dörren mot himlen. I utredningsuppdraget ligger också att ta med ett församlingsnära verksamheterna för att se om det finns möjligheter till utvecklat samarbete främst med Dalkarlså och eller Hannaskolan, PMU – Pingstkyrkans secondhand, station och LP.

Ekonomisk har vi nu en grundplåt på ca 500 Tkr, en projektledare för utredningen som fått i uppdrag att ge en första rapport på församlingsdagen i augusti. Så här skriver Andreas Linkvist som fått uppdraget.

Jag tackar för det stora förtroendet att genom en styrgrupp samt en lite större referensgrupp få lyssna in och se vad Gud har tänkt för oss i framtiden. Vi samlar information och lär oss, vad får vi göra, vad kan vi inte göra, vilka möjligheter och hinder ser vi, vad behöver vi, vad har vi etc.? Under tiden hoppas jag att ni ber för detta och hjälper oss i styrgruppen att få all fakta och information som finns så att inget går oss förbi. Har du frågor, tankar eller synpunkter skicka gärna ett mail till: framtiden@umea.pingst.se

Det är inte heller någon hemlighet att Gud hör bön och för honom så är allting möjligt. Nu ber vi och tror att Gud skall leda oss i processen. Den andra söndagen i augusti räknar vi med att ha ett underlag för fortsatt samtal.

Ulf Sundkvist, pastor och föreståndare
Leif Nyman, ordförande

Plötsligt händer det

Plötsligt händer det

En person tog mig lite åt sidan mitt i  det härligt sorlet kring kyrkkaffet, precis så som det brukar vara en helt vanlig söndag i Pingst Umeå. Fullt med folk och hög volym, som det blir när alla möts och pratar. Jag älskar det! Jag går alltid med koppen i vänstra handen och en öppen högerhand för att hälsa mig fram med frågan. ”Hur är det?” Denna gång hann en annan före mig. ”Den här ska du ha” sa personen och lämnade över en Apotekspåse. ”Tack” hör jag mig säga lite tafatt”. Och vad är detta då?” undrar jag. Personen framför mig ser då på mig och säger: ”Du vet vad du ska göra. Ta hand om det du. Det är en anonym gåva”.
Vi växlar några meningar och så skiljs våra vägar åt för denna vecka. Kvar står jag förundrad med en påse samt ett kuvert. Går sedan till expedition tillsammans med en församlingsledare. Anar nämligen att det är pengar i kuvert och pengar var det, 114.000 kr i kontanter. Förvånade och tacksamma ber vi tillsammans om välsignelse över gåvogivarna, sedan får mötesvärdarna kontrollräkna. Det stämde. På öret. Så ”bankas” gåvan i vanlig ordning, men med extra stor tacksamhet!

De två senaste åren har varit ekonomiska utmaningar. 2016 backade Pingst i Umeå 1,2 Mkr och 2017 var underskottet 880 Tkr. Så kan vi inte fortsätta om vi ska växa och utveckla för att bli en kyrka för framtiden. Jag blev varse situationen under hösten, men hoppades att det skulle se bättre ut vid årets slut. Tyvärr var bokslutet ett tufft bokslut.

Nu bromsar man sig inte ur en uppförsbacke, man lägger in en lägre växel och fortsätter framåt, uppåt, tills man når krönet. Det vet alla som cyklat där är riktigt brant. Här räcker det inte att bara lita på sin egen kraft, här behöver vi  lita på Gud och hans nåd. Denna händelse blev för mig tillsammans med årets första månaders goda insamlingar ett svar från himlen. Det är inte omöjligt, men om det ska gå, måste vi hjälpa åt. Målet för oss i år är att komma i balans.

Under tiden ber och sjunger och samlas vi till Gudstjänst varje söndag. Vi lyfter det namn som står över alla andra namn; Jesus Kristus. Jag tror nämligen inte bara att Jesus lider på korset för våra synders skull, att han delar lidandet och svårigheterna med oss. Jag tror att han uppstod, att han kom ut på andra sidan och gjorde Jesus det kommer vi också göra det. Det är löftet jag vilar på.

Ulf Sundkvist och pastor och föreståndare

Copyright © pingst Umeå