Gud, döden och jag

Döden skrämmer mig inte längre. Däremot kan jag känna rädsla inför själva döendet. Rädd för att bli ”instängd i min egen kropp”. Ställer jag mig i en hiss, hamnar jag för långt in i en buss eller ännu värre längst bak och längst in på ett flyg, är det kört. Då måste jag pressa tanken för att besegra rädslan, men jag är inte rädd för döden. Döden och jag har gjort upp med varandra. Det är som om döden vet att den inte kommer åt mig. Kanske har det med alla sorgehus jag mött. Rummen där man rör sig lite långsammare, där orden blir färre och volymen lägre. Dessa rum som emellanåt är så fyllda av sorg, vrede och frågor att det inte finns plats för något annat. Jag kan stå handfallen och ordlös, men jag är inte rädd. Döden i rummet är inte farlig. I den tro jag vilar, är döden besegrad; teologiskt, relationellt och till slut även fysiskt.

Döden är brutalt rättvis. Den drabbar alla, oavsett livsstil. Frågan om vems fel det är när någon dör blir därför underordnad det faktum att döden ändå kommer. Förr eller senare. Den är en del av ”arvet från Adam”. Det är helt enkelt ”människans lott” att dö.

Mitt viktigaste verktyg i mötet med döden är den bibliska berättelsen, där Gud gör sig dödlig trots att han inte har en del i arvet. Den oskyldige frälsaren går själv in i döden, in i rummet, som fram till dess hade enda en dörr; en ingång. Väl där tänder han inte ”bara” ljuset, han öppnar en dörr till; en utgång. Det förvandlar för alltid döden till ett ”mellanrum”, ett rum mellan tid och evighet. Döden är inte längre slutet. Berättelsen om stenen som rullas undan och den tomma graven, ger ett annat perspektiv. Det är som ett sädeskorn. När det faller i jorden, dör och begravs, blir kornet inte kvar i den mörka myllan. Det förvandlas och uppstår till ett nytt liv. Det är som att följa ett barn i moderlivet, som vid födelsen rör sig från en begränsad värld till en mycket större värld, där utanför. Vägen genom den smala kanalen, ”dödsprocessen”, kan vara svår och skrämmande, men den leder inte till mörkret, den leder in i evigheten. I alla dessa kristna metaforer finns dessutom en kontinuitet mellan tid och evighet. Att lärjungarna kände igen Jesus efter uppståndelsen stärker hoppet om att också vi ska känna igen varandra i evigheten.

Denna tro gör också något med min bön i mötet med lidandet. Jag tror att Gud både hör och svarar på våra böner! Ofta genom hälsovården, som i linje med det apostoliska uppdraget att ”bota sjuka”, förmedlar läkedom. Nu och då genom ett mirakel, som en blixt från en klar himmel. Men lika ofta väntar han med ingripandet till uppståndelsen vid återkomsten, den där dagen när den andra dörren ska öppnas för oss alla; utgången. En irrationell tro? Ja, men den är hoppfull. Så även om jag är rädd för själva döendet, är jag inte rädd för döden.

Ulf Sundkvist pastor och föreståndare i Pingst Umeå

LIVETS KÄLLA

Satt vid skrivbordet hemma och tänkte av någon anledning på ”livets källa”.

Ett uttryck jag sett i början på den här veckan, när jag läste bibeltexterna för kommande söndag.

Har under de senaste veckorna mött mycket som snurrar i mitt huvud. Människor som på olika sätt har det mycket jobbigt. Frågorna kommer och går. Var ska jag finna någon mening? Kanske du som läser de här raderna också funderar i de banorna.

För mig blev det en tröst i orden ”Livets källa”. 

Har träffat på olika källor i livet rent bokstavligt. En källa som jag visste om som var nästan totalt igenväxt, den rensade vi och den började porla.

Bibeln berättar om en kvinna som kom till Jakobs källa för att hämta vatten.

Där möter hon JESUS som förändrar hela hennes liv.

Jesus världens räddare, som är till för dig, just i din situation.

Vill du hör mer om ”Livets källa” JESUS hör av dig till hos i Pingstkyrkan Umeå så ska vi berätta mer.

FULLT ÖVERALLT

Om det är fullt överallt… då finns det ingen plats. Ingen plats för mig. Och om det inte finns plats för mig, då är jag nog inte önskad.

I mer eller mindre stor utsträckning har vi nog alla känt känslan att inte vara önskade. I vardagliga situationer. Eller i livet i stort. Du kanske inte blev bjuden på kalaset. Du kanske blev bortvald av klasskompisarna i mellanstadiet. Du kanske inte fick någon att gå på balen med. Du kanske blev lämnad av din man för någon annan. Du kanske inte vet vem din pappa är. Du kanske inte får uppehållstillstånd. Du kanske står utan jobb. Du kanske aldrig får besök i ditt hem.

Ingen att fira jul med.

Advent och jul är familjens högtid. Den tid då den som har en plats får känna sig mer önskad än någonsin och samtidigt den tid då den som saknar en given plats kan känna sig enormt oönskad.

Advent och jul är också kyrkans högtid. Den tid då vi berättar om Jesu födelse, om Jesus som är grunden för det vi tror på. När Jesus skulle födas var det fullt överallt. Inget enda värdshus hade plats att ta emot Josef och Maria, hon som snart skulle föda Jesus. Jesus var inte önskad på värdshusen. Och allt sedan dess har många människor i alla generationer nekat Jesus plats.

Jesus vet vad det innebär att inte känna sig önskad. Ändå ger han varje människa erbjudandet om och om igen att låta honom få ta plats. Och dessutom: Han ger varje människa erbjudandet att FÅ en plats. En plats i Guds hjärta, där det är fullt av kärlek och alltid finns plats för DIG!

Söndag 9 december är du välkommen till Pingstkyrkan för att dela julens gemenskap kring berättelsen om Jesu födelse. Vi spelar musikalen ”FULLT ÖVERALLT – Maria fick föda i bilen” kl. 11.00 och kl. 14.00.

Det är många människor som kommer till Pingstkyrkan varje söndag. Men även om det verkar vara fullt överallt vill vi ta emot dig. För vi vill att alla som vill ta emot Jesus ska få plats, inte bara i Guds hjärta, utan också i gemenskapen på jorden.

Välkommen!

Rebecka Enström

Fullt överallt-Maria fick föda i bilen

 

Han bjöd mig på en Cola

”Varsågod” sa han och räckte mig glaset med Coca-cola och log. Den okände mannen ville så gärna bjuda mig på något. ”Tack!” sa jag och tog emot.

Härberget hade precis öppnat. Gästerna för natten samlades så sakteliga i korridoren. Jag stod där och småpratade med några av dem. När det efterhand gick upp för dem att jag var pastor i församlingen som hjälpt till att ordna härberget, sken de upp. En efter en ville hälsa och jag fick till och med ett par pussar på kinden. Generad och glad stod jag där och lysande på deras berättelser. Under tiden fylldes hjärtat av kärlek. EU-migranter är ju människor som du och jag, fast med en helt annan bakgrund och helt andra förutsättningar.

På vägen hem den kvällen var jag omtumlad. Dagen hade bjudit på så många olika saker. Församlingens liv och verksamhet är så bred att en vanlig dag kan växla mellan det mest underbara till det allra svåraste. Just den här dagen var det verkligen både och. Känslan av otillräcklighet hade verkligen krupit innanför skinnet. Kraften och de kloka orden tycktes inte räcka och inte tiden heller.

Men så kom jag ju till härberget. Mötet med en utsträckta hand och med ett till bredden fyllt glas med coca-cola lyfte mig upp på banan igen. Märkligt att en så enkel handling kan göra så stort intryck! Samtidigt slog det mig att det är ju detta Julen handlar om.

Evangeliet är en gåva, ett till bredden fyllt glas med kärlek, en dryck som försonar lyfter och bär. Evangeliet förkroppsligas i Jesus Kristus. Evangeliet som lyser fram ur ett stall, inte ur ett palats, säger mig att det är tillgängligt för alla.

Så jag tänker att även om kraften sinar ibland. Även om vi kan tycka att vi inget har att ge. Även om vi är fattiga och utsatta kan alla bidra med något, en gåva till en okänd, en gåva till våra närmaste, en gåva till kyrkan. Allt som ges med kärlek välsignar och lyfter. Den kunskapen blir varje människa given, som ger och tar emot.

Jag somnade trött, men tacksam den kvällen. Snart är det Jul.

God Jul och Gott nytt år!

Ulf Sundkvist, pastor och föreståndare för Pingst Umeå

FRAMTIDENS VATTENTORN…förlåt, MÖTESPLATS!

Det har varit och är ett riktmärke, nåt att orientera sig efter i den stad som ständigt växer. Vattentornet på Mariehem, en betongkoloss på berget, stadigt förankrad sedan 60-talet. Ja, 1960-talet alltså…hur Umeåborna fick sitt vatten tidigare får någon annan berätta om.

Inte det mest spektakulära bygget, men har fyllt och fyller sin livsviktiga funktion för tusentals människor varje dag. Nu har tornet totalrenoverats. En ny ljussättning invigs i veckan, vattentornet kommer i blickpunkten på ett helt nytt sätt. VD för Vakin berättar i lyriska ordalag om renoveringen: ” Vi har isolerat, sanerat, rättat till, bytt ut….”, och det minst sagt livsnödvändiga tillägget; ” Många tar dör givet att vatten finns i våra kranar, men vi måste vara rädda om vårt vatten.”

För länge sedan, på 30-talet, och då menar jag inte 1930….satte sig Jesus vid en brunn i staden Sykar. Det var den tidens vattentorn, lika livsviktigt. En kvinna kom också dit och ett samtal inleddes. Jesus talade om det levande vattnet. Kvinnans intresse vaknade, Jesus förklarade vidare. Vattnet som en källa inombords, vattnet som Jesus kan ge varje törstig människa. Det levande vattnet! Kvinnan lämnade sin kruka där vid brunnen, gav sig iväg in till staden och berättade om sin upptäckt. En hel stad blev bokstavligt talat berörd av detta levande vatten. Törsten och källan möttes, en hel stad förvandlades – och en anonym kvinna var det förlösande redskapet!

Pingstkyrkan Umeå har sjösatt (ursäkta vattenskämtet) projektet Framtidens Mötesplats. Vi behöver ett ”nytt vattentorn”. Det handlar inte om häftig belysning, spektakulär arkitektur, fysiskt landmärke i staden. Det handlar om Jesus, det levande vattnet! Flera måste få del av honom, en värld törstar efter det rena, friska, hälsosamma. Vi drömmer om och arbetar för att inom ca fem år få inviga ett vattentorn, fyllt av levande vatten till törstande, behövande människor i Umeå med omnejd!
Om detta berättar vi om varje söndag i Pingstkyrkan, välkommen!

Lennart Holmner

Copyright © pingst Umeå