Bevara riten så kommer riten att bevara dig

Jag har en ganska ny, fin cykel. Visst skulle den säkert behöva smörjas upp och med all säkerhet må bra av en tvätt men egentligen är det mest en sak som irriterar mig med min 30-årspresent, stödet funkar dåligt. Det innebär att närhelst jag ska ställa den ifrån mig behöver jag ett träd, en lyktstolpe eller i bästa fall ett cykelställ. Den orkar inte riktigt stå av sig själv, bära sin egen tyngd. Häromdagen då jag ställde den ifrån mig i ett av landstingets enorma cykelställ blev det till en bild för mig. Det räckte inte bara med fåran jag styrde in cykeln i, jag behövde också ta lite stöd från cyklarna bredvid (oroa er inte, ingen cykel kom till skada under processen). 

Tänk om det fick vara så som jag tror att det är tänkt, att när vi har svårt att bära upp vår egen tyngd, så är församlingen vårt cykelställ och andra som tror de som stöttar och håller oss uppe.

Jag lyssnade på avsnitt 52 av Dagens människa, tidningen Dagens podcast, där journalisterna Malin Aronsson och Daniel Wistrand intervjuar jazzsångerskan och teologistudenten Isabella Lundgren. Hon säger något som fastnar i mig, jag vet att jag hört orden förut

Bevara riten så kommer riten att bevara dig

Det är lättare sagt än gjort när livet är väl tungt, det vet jag av egen erfarenhet. Att fortsätta be eller åtminstone sucka till Gud kan vara en sak, att försöka läsa Bibeln eller upprätthålla ett andligt liv på någon nivå en annan. Att komma till kyrkan, på gudstjänst eller till sin hemgrupp, det är nog det svåraste. Ändå tror jag verkligen på de orden. Bevara riten så kommer riten att bevara dig. Precis på samma sätt som att vi behöver äta regelbundet, sova 7 timmar per natt eller röra på oss ca 30 min per dag för att må bra. På samma sätt behöver vi se till våra andliga behov. Inte alltid för att vi känner för det, utan för att vi vet att det är gott för oss.

Hoppas innerligt jag lyckades få fram detta utan att skuldbelägga någon, orden är minst lika mycket till mig själv som till någon annan som sagt. 

Och förresten, på tal om riten. Söndag den 2, 9, 16, 23 och 30 juli och 6 augusti är det sommargudstjänst på Kafé Station kl 17 och vi är välkomna, i det skick vi är. 

Ha en fin sommar!

LIVETS FRAMTID

”Sjung om studentens lyckliga dar.” Så har man sjungit sedan mitten på 1800 talet.

Livet har gått vidare sedan dess, men sången lever vidare och sjungs vid den här tiden på året.

Så här säger texten vidare ”och den ljusnande framtid är vår.” 

Jag hör till de som inte tagit studenten utan slutade när jag gått ut nian. Då känns de skönt att jag ändå på något sätt har kunnat och kan luta mig mot den strofen.

Livet ser inte alltid så ljust ut, mycket möter oss människor som man inte förstår och ändå vill jag påstå att livet har en framtid.

När jag som människa vänder mig till världens skapare så finns det en framtid. Bibeln beskriver att det kan jag göra genom att jag räcker ut handen mot Guds Son Jesus Kristus som gjort det möjligt att livet har en framtid. Livet med Jesus ger mycket här i livet, det kan jag konstatera av egen erfarenhet. Men Bibeln beskriver mycket tydligt att det finns en framtid med Jesus i himlen.

Vill du hör mer, hör gärna av dig till oss i Pingstkyrkan.

Glad Sommar!

Läser du bibeln? Jag trodde väl det. Du är en av många som nöter på med goda vanor.

Även när det är rörigt och stökigt omkring dig erövrar du din stund för en daglig dos från bibelappen eller från din pärmbibel.

Ibland kan du nästan fysiskt förnimma något av en beröring och tankarna centreras kring ett namn; Jesus. Orden liksom tryter och du blir sittande i beundran inför Skaparen. Lovsången får fäste hos Gud.

Emellanåt hisnar du över de djup och de hemligheter som rullas upp. Andra gånger är bibelläsningen som en ordinär frukost. Den ska bara intas.

Du är mindre rädd för dina svagheter och nederlag. Nåden har drabbat dig så många gånger att Du nästan litar på Guds kärlek.

Sista tiden har du drömt om att kunna be för andra med större “precision”. Din längtan kommer att infrias. Märkligt hur medlidandet för människor i nöd också är koncentrerat i Jesus.

Du återkommer gärna till den obeskrivliga kärlek som når sin höjdpunkt på Golgata. Du vill inte släppa tanken på den kraft som demonstrerades i Herrens uppståndelse. Är det rimligt att få se något av den Kraften i de cirklar du rör dig? Ja.

Du har också funderat på att visa större omsorg, att komma i bättre tajming till dina närmaste. Kanske också vidga cirklarna och göra gott för någon eller några som har det kämpigt.

Du är på väg. Vi är på väg. Församlingen är på väg. Glad sommar!

Gud är på din sida

 

Jag har en tröja med texten ”Även om du inte tror på Gud så tror Gud på dig.” Det kanske låter konstigt?

Vare sig du är en människa som valt att tro på Gud eller inte så vill Gud  vara på din sida. Som människor får vi tro på Guds existens, men Han inte bara tror –  utan VET att Du finns. Varenda en av oss. Gud är inte exklusiv bara för några få. Gud är för alla. Och även om du skulle ha svårt för att finna den tron så ska du veta att Gud inte är emot dig, han är för dig. Lika nära dig som han är nära mig, lika mycket på din sida som på min sida. Allt du behöver göra är att säga ”JA” jag vill också tro.

JA, jag vill också tro. Det handlar om tron på Jesus Kristus, Guds son, som dog för varje människas synd och därmed gav oss vägen direkt till Gud.

Gud är på din sida. Inte längre bort än ett JA!

På väg mot Umeå

Ulf Sundkvist

Jag lunchade med Nils Ulander häromveckan. ”Dagens buffé”, på hans favoritställe, en Indiskt restaurang. Under lunchen samtalar vi om livet, om alla församlingar vi tjänat genom åren, hur vi lärt känna varandra och blivit vänner. Vi delar segrar och skrattar gott, men vi delar också våra svagheter. Kampen. Såren. Sprickorna. Samtalet kryper nära. Riktigt nära.

Under våren gör vi delvis en gemensam resa. Inte bara så att jag ska ta vid efter Nils, vi ska båda lämna något och gå in i ”ny tid”. Nils lämnar sitt föreståndarskap. Jag och Louise en församling och en stad, som varit en del av våra liv i väldigt många år. När Nils berättar om sina känslor inför uppbrottet och överlämnandet känner jag igen mig. Lättnad och sorg. Samtidigt. Jag speglar tyst hans berättelse i min egen.

14 år i Karlskrona. Vi hade egentligen inga relationer till staden. Ingen släkt. Inga vänner. Vi kände ingen när vi kom från Sundsvall. Men det visste vi att det fanns en församling där, som bar en vision om att göra skillnad, en vision om att ta med evangeliet ut i världen. Vi visste också att Karlskrona var en av Sveriges vackraste och soligaste städer, men inte mycket mer. Jo, den där U-båten, U-137, förstås! Att bryta upp och lämna efter så många år är speciellt. Det är som ett varmt, utdraget farväl. Om vi inte kände någon när vi kom till Karlskrona är situationen en helt annan idag. Nu är vi en del av en levande kyrka som är mycket större än Pingstkyrkan. Vi är en del av en levande stad som gett oss många vänner och fina möten. Vi har följt över 100 personer in i himlen och ett 150-tal ner i dopets vatten. Vi har fått se ett omfattande socialt arbete växa fram, men också våra egna barn växa upp och stå på egna ben. Härliga år som vi är så tacksamma för.

Nils har gjort en liknande resa. Hans berättelse berör. Det är skört och starkt samtidigt. De senaste årens ohälsa har krävt sin tribut. Men han ändå burits av församlingens trohet i bön och sin ungdoms kallelse att tjäna Gud.

För Louise och mig, har resan mot Umeå precis börjat. Under våren har jag varit på besök ett par gånger. Jag har bland annat mött alla församlingsledare i personliga; ”En timme av ditt liv”- samtal. Oerhört givande! Men vi har ännu inte haft avsked här i Karlskrona. Det är Pingsthelgen vikt för. Sedan kan flyttlasset gå. Men eftersom vi tjänar som pastorer båda två nuförtiden – jag i Pingstförsamlingen som föreståndare och Louise som sjukhuspastor på Blekingesjukhuset – har vi beslutat att flytta upp lite stegvis. Jag kommer redan i augusti och Louise lite senare. Siktar på våren 2018, när det visar sig vilken uppgift som väntar på henne. Det ger också Louise möjlighet att fullfölja sin fortbildning i Sjukhuskyrkan och mig möjlighet att hitta ett vettigt boende. Så det blir lite pendlande för oss båda i början.

Våra barn, Hanna (f 86) som är gift med Michael bor i Sundsvall, medan Linn (f 87) och Magda (f 96) troligen blir kvar här i Karlskrona. Självklart hoppas vi att de också skall inse fördelen med det halvarktiska klimatet, de långa vintrarna och en älv som försörjer halva Sverige med el. Vi får se hur Gud leder.

För oss känns Umeå exotiskt. Inte bara för att det ligger 115 mil norrut utan också för dialekten, alla studenter, Station, Hannaskolan, Secondhand, Lp, Dalkarlsås Folkhögskola och för alla församlingar, men framför allt för er, kära församling och den vision som finns i Pingstkyrkan om att beröra hela regionen med evangeliet. Vi ber och tror på en tid då vi tillsammans med alla de andra kyrkorna ska våga göra som Jesus när han intog Jerusalem på en Åsna och ett kors. Visserligen fick han betala med sitt liv, men han vann ju hela världen. Ser nu fram emot att möta er alla. Under tiden; låt oss be för varandra med förväntan på Gud och hans mäktiga kraft.

När lunchen var över och vi på väg tillbaka till kyrkan igen, stötte vi ihop med en av Nils döttrar: ”Välkommen till Umeå”, sa hon leende. Tack! Orden värmde hjärtat!

Ulf Sundkvist
Ulf Sundkvist
Tillträdande föreståndare och pastor

Vill du läsa mer av mig rekommenderar jag ledarkrönikorna i tidningen Dagen:
http://www.dagen.se/dagen-landingpage/Tag/Ulf%20Sundkvists%20kr%C3%B6nikor

Copyright © Dandelion by Pexeto