Ekonomisk utmaning

Så här en bit in på hösten när vintern närmar sig vill jag säga några ord om församlingens ekonomi.

Vår ekonomi gick starkt under årets fem första månader. Vi hade glädjen att ändra fram till sommaren rapportera om högre intäkter än målet.
Under årets tre sommarmånader har vi sett betydande nedgångar i intäkter, framförallt insamlingar.
Vi ligger tom September med en måluppfyllelse på 95% att jämföra tom Maj månad på 108% (100% är = budget).
I konkreta siffror har våra genomsnittliga insamlingar sjunkit från 358,000kr per månad tom Maj, ned till 320,000kr per månad tom September.
Detta pga väsentligt lägre insamlingar under sommarmånaderna, men även September som brukar vara en ganska bra månad när alla verksamheter är igång igen. Vi har årets sista två månader att tillsammans göra krafttag för att vända detta.
Under denna tid ska vi också utforma budgeten för nästa verksamhetsår och det vore en stor glädje att känna församlingens ambitioner för det kommande året. Vi har kostnadsmässiga utmaningar framför oss i en församling som vill mer och ser expansion och rörelse framåt med nya mål att nå.
Jag tänker att vi med Herrens ledning och en tro på tillväxt inom många områden kan nå ett positivt ekonomiskt resultat när vi summerar per den sista December. Trots utmaningar håller vi fortsatt god ordning på ekonomin och vet vad vi har och hur det är. Tänk vad många medfinansiärer vi är i församlingsbygget!

Med tro på Guds rika välsignelser till var och en i församlingen
Ola Lindström, ekonomiansvarig

Jesus förvandlar

Under de senaste åren har jag fått till mig ett antal olika berättelser från människor i min generation som har gjort mig ledsen och fundersam. Och glad på samma gång.

Glad för att jag verkligen uppskattar när vi människor pratar med varandra. Inte bara om väder och vind utan också om de djupa frågorna, de där frågorna som en kan brottas med och där det inte alltid finns några givna svar. Jag uppskattar när vi kan dela motgångar, sår, besvikelser. Det gör oss till hela människor och det gör mig glad.

Ledsen för att de här berättelserna som jag fått till mig var just av den karaktären att de handlade om sår. Sår som människor tillfogats under unga år och som fortfarande påverkar idag, 20-25 år senare.

I min tro på Jesus har jag som vuxen fått erfara nåden. Att jag är älskad och önskad precis så som jag är. Jag behöver inte prestera ett visst mått av tro eller ett visst mått av handlingar för att duga. Jag behöver bara från hjärtat säga ”ja tack, jag vill tro på dig Jesus och följa dig.” Utifrån det förvandlar Jesus mig.

I våra kristna kyrkor runt om i Sverige har vi genom åren berättat om just detta fantastiska att vi får vara frälsta av nåd.

Men de där berättelserna som jag fått till mig. De säger också nåt annat. De säger att människor har mötts av prestationskrav, av yttre krav på att fullgöra något slags kristna plikter på ett sätt som dels inte har varit förenligt med den egna personligheten och dels kanske inte heller alla gånger med tron. Unga människor har känt sig misslyckade som kristna för att de inte klarat, eller velat, följa alla de punkter som det predikats om. Och inte bara misslyckade som kristna, utan också misslyckade som individer. Det har skapat djupa sår och för en del har det fått katastrofala följder långt upp i vuxen ålder. Andra har bearbetat och kommit vidare men ärren sitter kvar.

Jag vet vad de pratar om för jag var själv en av de där unga människorna, jag har sett och hört det de berättar om. Jag förstår vad de menar.

Till dig som var en av de unga vill jag säga: Jesus är nåd. Jesus är kärlek. Det var inte Jesus som gjorde dig illa, det var människor. Om du vågar närma dig Jesus igen så kommer Han att ta emot dig.

Till dig som möter unga (och alla andra åldrar) idag vill jag säga: Berätta om nåden! Lev nåden. Lita på att Jesus förvandlar människor inifrån. Vi ska undervisa om vad Bibeln säger till oss men utan att lägga Bibelns ord som en börda på människor.

Till alla oss som finns i en kristen församling vill jag säga: Låt oss prata med varandra. Vi har en underbar Gud som gett oss frälsning genom Jesus. Den glädjen delar vi med varandra. Men glädjen blir inte mindre, utan snarare större, om vi också delar smärtan. Och när smärtan som ändå finns där, blir tillåten, då är vi med och bygger bort ledsamma berättelser om sår orsakade av kyrkans människor.

Till dig som aldrig har varit i en kyrka vill jag säga: Välkommen! Den kristna kyrkan är en samling människor med fel och brister, frälsta av nåd, förvandlade av Jesus själv. Ingen är perfekt men vi vill hjälpa varandra. (Utan att tillfoga sår.)

”Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.” Ef 2:8

Rebecka Enström

Om du är en av dem som bär en berättelse av sår och vill prata med någon, välkommen att kontakta Pingstkyrkans samtalsteam: 090-141010 eller samtal@umea.pingst.se

För mitt hjärta

Jag hade tänkt skriva om hösten. Om saker som blommar över och är som vackrast just då. Om sådant som vissnar och måste dö eller åtminstone vila för att kunna blomma igen. 

Men så blev jag sårad. Nu får den här texten istället handla om förlåtelse. Säkert är vi fler som behöver några minuter till reflektion kring detta. Vi bär ju alla på dem, de där inre såren, ärren. En del pinfärska och öppna, en del täckta av ärrvävnad och så de infekterade som vi envist lägger förband på, vägrar att lufta, rengöra och smörja. 

Jag tror att vi ofta misstolkar den smärta som drabbar oss när vi blir sårade. Vi vill instinktivt skydda oss själva från smärta. Det gör ju ont, och det vill vi såklart helst slippa. När vi blir sårade drar vi därför ofta slutsatsen att smärtan vi känner är fel. Det leder till att vi får svårt att lita på människor, vi håller oss på vår vakt, vi släpper inte in varandra. Men det är inget fel på smärtan! Smärtan säger oss att vi hållit vårt hjärta mjukt, sårbart. Och det är helt i sin ordning. Bibeln talar flera gånger om ett hårt hjärta som något negativt.  

Hes 36: 26 ”Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött.”

När vi blir sårade borde vi alltså snarare dra slutsatsen att det mesta verkar vara i sin ordning. Jag har ett mjukt och sårbart hjärta som jag har delat med mig av precis som det är tänkt. Den här bönen vill jag be just nu. För mitt hjärta.

”Gud, du ser hur ledsen och sårad jag blev av den/de här personerna. Du som känner mitt hjärta. Hjälp mig att leva i din heliga förlåtelse, även då jag inte kan förändra något av det som hänt eller den/de personer det rör. Ge mig mod att fortsätta leva med ett mjukt och sårbart hjärta.”

”Samla för att sända

Plåtslagaren kommer klättrande ned från stegen utanför kyrkan. Han skakar uppgivet på huvudet. Det ser inte alls bra ut, berättar han. Ni borde egentligen byta hela taket, men det är ändå inte säkert att det blir bra. Det har läckt in så mycket och så länge. Men går det inte att lösa lite smidigare? Går det inte att bara fixa läckaget, hör jag mig själv fråga. Denna plåtslagare verkar säker på sin sak att det krävs något radikalt. Senare ska det visa sig att det går att skjuta den stora frågan om takbyte eller totalrenovering framför oss en kort tid till, en vinter eller två, med hjälp av en provisorisk lösning.

Uppe på kontoret är dock andra aktiviteter i full gång. Det planeras för höstens olika samlingar, möten och verksamheter. Det enda som märks av fastighetsproblematiken där är slitaget. Precis som i övriga delar av kyrkan. Det är som om vi vant oss vid att det mesta är slitet. Ett välsignat slitage. Vi har ju använt det för Guds verk, men snart går det inte längre. Därför är frågan om Framtidens mötesplats på bordet igen. Vi måste helt enkelt göra något.

Men det är inte bara problemen som driver, visionen driver också. Vi drömmer ju om en kyrka som inte bara sätter Jesus i centrum i kyrkan, utan också i staden. Vi vill se Jesus göra ett nytt intåg i den här välden. Vi drömmer om förvandlade liv och en förvandlad värd. Så vad är då nästa steg?

Jag tror att nästa steg handlar om att samla ihop oss och det vi har. Precis som Jesus bad lärjungarna samla ihop det de hade i mötet med människornas behov av mat. De fick inte ihop så mycket. Det blev fem bröd och två fiskar, men det de räckte och det blev över.

För vår del tänker jag att det handlar om att samla ihop oss och våra resurser. Vi är ju många, en stor slumrande kraft. Sedan jag kom hit till Umeå har jag fascinerats över vilka tillgångar som finns här. Vi har både Hannaskolan och Folkhögskolan Dalkarlså. Ett omfattande socialt arbete mest konkret uttryckt i LP och Secondhand, men även bland romer och nyanlända. Station som en fiskebåt mitt i centrum och så kyrkan med allt vad den rymmer, invandrargrupper och till och med ett teologiskt seminarium. Detta är och gör vi tillsammans med flera andra kyrkor i stan.

Men det är ganska spretigt, ingen av dessa verksamheter slår riktigt igenom. Vi blir därför ganska anonyma och delvis okända för folk i allmänhet. Genom att samla ihop oss och ta vara på de möjligheter som finns i samarbeten och kanske också samlokalisering kan vi bli en starkare och tydligare röst i staden. Därför ser jag inte en kyrkobyggnad när jag tänker på framtidens mötesplats. Jag ser ett kulturcentrum som präglas av andlig och social upprättelse, bildning och hälsa. Ett slags kluster där människor möts och fylls av tro och hopp utan att skämmas för sin tro. Allt med Jesus i centrum.

Fast detta handlar egentligen inta bara om att samla ihop oss för att bygga Pingst Umeå och vår framtida mötesplats. Det är inte motiv nog. Jag tänker att vi skall samla för att sända, för att plantera nya gemenskaper, för att träna och sända ut nya ledare, pastorer och missionärer. Vi skall samla för att stödja de andra församlingarna, det som redan finns och för att utveckla det. Allt med sikte på jordens yttersta gräns. Evangeliet och Jesus är inte bara för oss. Jesus är för alla! Så om plåtslagaren gjorde mig uppgiven för en timme eller två tänker jag nu att vi står inför stora möjligheter.

Ulf Sundkvist pastor och föreståndare, Pingst Umeå

Utbildningsfond

Alla vet vi att utbildning är viktigt, både för ett land men även för den enskilde individen.
Barnhemmet Sven Stromberg Orphans Home (SSOH) i Moshi Tanzania,
startades 2005 och från Umeå pingst har söndagsskolan samt ett antal faddrar samlat in och skänkt ekonomiskt bidrag till driften av detta barnhem.

Vid starten var de flesta barnen små, men nu är flertalet tonåringar och snart mogna att själva gå ut i livet. Under åren har barnen genom barnhemmet fått trygghet och omsorg och även möjlighet till
skolundervisning. Flera står nu inför valet att välja yrke, men sådan vidareutbildning kostar pengar.

Missionsrådet har ett förslag som innebär att bygga upp en utbildningsfond som kan vara
med och bidra till kostnaderna för sådana studier.

Vill du vara med och bidra till detta?

Du kan då sätt in en summa, stor eller liten på församlingens pg 5659-8808 eller
swisha till  123 695 6536 och ange i båda fallen ”Utbildningsfond”.

Tack på förhand!

Copyright © pingst Umeå