Skäms-saaben, en förebild för oss alla.

Det droppar från taken, fåglarna kvittrar och grannarna kommer ut ur stugorna efter vinterns dvala. Det är en aning snö kvar *harkel* men vår är det likafullt, det känns ju i hela kroppen!

På uppfarten står vår bil med rumpan bar. Detta efter en olycka på E4:an på väg till Övik för några månader sedan. Med himlens alla änglars beskydd snurrade den runt några varv med vår livskamrat och pappa innan den smällde i en snövall och stötfångaren bak gjorde sitt jobb, men det var också det sista vi såg av den. Utöver det fick avgassystemet sig en törn och när vi nu startar bilen låter det därefter.

Jag har generats över hur jobbigt jag har tyckt att detta är. Hur jag liksom knappt vill kännas vid bilen och tycker att det är lite pinsamt när vi glider in i vårt Svensson-Svensson område eller när jag blir upphämtad på jobbet, lämnar av barnen på skolan och så vidare. Så fort vi startar bilen, eller i samma sekund någon tittar på den går det liksom inte att ta miste på att den är trasig. Den är lite ful och låter illa. Dessutom är det ju ingen idé att tvätta den när den ändå ska in för reparation, så skitig är den också.

Vi är alla trasiga. Går igenom livet med våra respektive skador, vårt fula, vår smuts, vår skuld och skam. Tänk om det syntes på oss? Om det, precis som på vår bil, inte gick att missa att det hänt något med oss alla, att vi är långt ifrån perfekta. Att vi alla är människor, i samma behov av Gud för läkedom, upprättelse, rening, omvårdnad, nåd för oss själva och våra familjer. Vilken befrielse det vore. Vilken trivsam kyrka det skulle vara att komma till som ny. Full av trasiga bilar och ingen som behöver skämmas när den sladdar in med sitt åbäke på Kungsgatan.

”Sanningen (om er själva?) skall göra er fria” står det i Joh 8:32 och ”Där Herrens ande är, där är frihet” i 2:a Kor 3:17. 

Om vi tillsammans söker Herrens ande, visar oss som de vi verkligen är inför både Gud och varandra, då tror jag på en frihetsrörelse, en frihetsrevolution, en frihetsväckelse. Som jag längtar!

Freedom reigns 

Framtidens Mötesplats April 2018

Det är ingen hemlighet att Pingst i Umeås lokaler är slitna. Både fastigheten på Kungsgatan och fastigheten där församlingens Kafé Station finns är i behov av omfattande renoveringar. Under hösten började tankarna ta fart. I kombination med takdropp på expeditionen insåg försmalingens ledning att vi inte kan sitta still längre: Det behövs handling och förändring. På ett enda möte i ledningen samlades 260 Tkr in för ändamålet. Därefter väcktes frågan igen i församlingen och på Årsfesten i januari beslutade Pingst i Umeå att utreda frågan och starta en insamling till en grundplåt för Framtidens mötesplats.

Frågorna som adresserats är om vi kan renovera, riva och bygga nytt eller helt enkelt sälja det vi har och söka oss helt nya möjligheter. Alla dörrar är öppna också dörren mot himlen. I utredningsuppdraget ligger också att ta med ett församlingsnära verksamheterna för att se om det finns möjligheter till utvecklat samarbete främst med Dalkarlså och eller Hannaskolan, PMU – Pingstkyrkans secondhand, station och LP.

Ekonomisk har vi nu en grundplåt på ca 500 Tkr, en projektledare för utredningen som fått i uppdrag att ge en första rapport på församlingsdagen i augusti. Så här skriver Andreas Linkvist som fått uppdraget.

Jag tackar för det stora förtroendet att genom en styrgrupp samt en lite större referensgrupp få lyssna in och se vad Gud har tänkt för oss i framtiden. Vi samlar information och lär oss, vad får vi göra, vad kan vi inte göra, vilka möjligheter och hinder ser vi, vad behöver vi, vad har vi etc.? Under tiden hoppas jag att ni ber för detta och hjälper oss i styrgruppen att få all fakta och information som finns så att inget går oss förbi. Har du frågor, tankar eller synpunkter skicka gärna ett mail till: framtiden@umea.pingst.se

Det är inte heller någon hemlighet att Gud hör bön och för honom så är allting möjligt. Nu ber vi och tror att Gud skall leda oss i processen. Den andra söndagen i augusti räknar vi med att ha ett underlag för fortsatt samtal.

Ulf Sundkvist, pastor och föreståndare
Leif Nyman, ordförande

Plötsligt händer det

Plötsligt händer det

En person tog mig lite åt sidan mitt i  det härligt sorlet kring kyrkkaffet, precis så som det brukar vara en helt vanlig söndag i Pingst Umeå. Fullt med folk och hög volym, som det blir när alla möts och pratar. Jag älskar det! Jag går alltid med koppen i vänstra handen och en öppen högerhand för att hälsa mig fram med frågan. ”Hur är det?” Denna gång hann en annan före mig. ”Den här ska du ha” sa personen och lämnade över en Apotekspåse. ”Tack” hör jag mig säga lite tafatt”. Och vad är detta då?” undrar jag. Personen framför mig ser då på mig och säger: ”Du vet vad du ska göra. Ta hand om det du. Det är en anonym gåva”.
Vi växlar några meningar och så skiljs våra vägar åt för denna vecka. Kvar står jag förundrad med en påse samt ett kuvert. Går sedan till expedition tillsammans med en församlingsledare. Anar nämligen att det är pengar i kuvert och pengar var det, 114.000 kr i kontanter. Förvånade och tacksamma ber vi tillsammans om välsignelse över gåvogivarna, sedan får mötesvärdarna kontrollräkna. Det stämde. På öret. Så ”bankas” gåvan i vanlig ordning, men med extra stor tacksamhet!

De två senaste åren har varit ekonomiska utmaningar. 2016 backade Pingst i Umeå 1,2 Mkr och 2017 var underskottet 880 Tkr. Så kan vi inte fortsätta om vi ska växa och utveckla för att bli en kyrka för framtiden. Jag blev varse situationen under hösten, men hoppades att det skulle se bättre ut vid årets slut. Tyvärr var bokslutet ett tufft bokslut.

Nu bromsar man sig inte ur en uppförsbacke, man lägger in en lägre växel och fortsätter framåt, uppåt, tills man når krönet. Det vet alla som cyklat där är riktigt brant. Här räcker det inte att bara lita på sin egen kraft, här behöver vi  lita på Gud och hans nåd. Denna händelse blev för mig tillsammans med årets första månaders goda insamlingar ett svar från himlen. Det är inte omöjligt, men om det ska gå, måste vi hjälpa åt. Målet för oss i år är att komma i balans.

Under tiden ber och sjunger och samlas vi till Gudstjänst varje söndag. Vi lyfter det namn som står över alla andra namn; Jesus Kristus. Jag tror nämligen inte bara att Jesus lider på korset för våra synders skull, att han delar lidandet och svårigheterna med oss. Jag tror att han uppstod, att han kom ut på andra sidan och gjorde Jesus det kommer vi också göra det. Det är löftet jag vilar på.

Ulf Sundkvist och pastor och föreståndare

Ekonomi och administration

Ekonomi och Administration
Den 18 mars höll Pingst i Umeå sitt årliga administrationsmöte. Det är mötet med särskild fokus på ekonomi och administration.

På mötet konstaterades att de två senaste åren har varit besvärliga. 2016 var underskottet 1,2 Mkr och 2017, 880 Tkr. Självklart fanns det flera naturliga förklaringar till detta, främst våra satsningar på mission och evangelisation (aktieägartillskott till Kafé Station) samt en semesterlöneskuld. Det goda är dock att 280 Tkr av underskottet var så kallade ”förutbetalda kostnader ”som ännu inte låsts till ett visst ändamål. De kan alltså användas för mission och bistånd i år (utan att påverka årets resultat).

2018 har börjat bra, vi håller budget på våra insamlingar. Till det den stora insamlingen till grundplåten för Framtidens mötesplats. Mötet beslutade dock att öka insamlingsmålet något för att vi 2018 ska bli ett bättre år.

På mötet informerades också om Umeå Bible School som vi planerar starta tillsammans med flera andra församlingar i Umeå och Dalkarlså Folkhögskola till hösten. Det rapporterades om ny organisation för Pingst Ung i vår kyrka, Lilla kyrklyftet som genomförs under våren i syfte att utveckla användningen av Kyrksalen, Lilla salen och Kids lokaler.
Dessutom valde vi med glädje en ny ekonomiansvarig, Ola Lindström och en ny Missionssansvarig, Lennart Holmner. Lars-Göran Olsson lämnade över missionsledningen till Lennart efter hela 34 års engagemang. Imponerande uthållighet!
Mötet som var välbesökt  avslutades med för förbön för den nya styrelsen, allt med Jesus i centrum för förvandlade liv och en förvandlad värld.

Guds legitimitet

Jag skulle inte kunna tro på en Gud som inte vet vad lidande är. En sådan Gud skulle ganska snart förlora sin legitimitet. För hur skulle han kunna förstå hur det är att bli riktigt ensam, övergiven och sviken om han inte själv varit där. Han skulle förmodligen kunna lyssna och kanske förmedla viss tröst, men skulle han förstå? Knappast. En Gud som ohotad varit kvar i sin himmel med gator av guld och kristaller, hade inte berört mitt hjärta.

Nej, den Gud jag vill tro på måste veta hur det är. Helst måste han drabbas inte bara av olyckorna i tillvaron utan också av mänsklighetens värsta synd och mörker, av vår ondska när den är som mest diabolisk. Egentligen borde Gud kliva in under domen, gå in i helvetet för att möta oss där. För hur skulle annars den av förintelsen drabbade kunna tro?

Så tänker jag när jag ser upp emot korset, mot den förvridna gestalten där, torterad, slagen, smädad och övergiven. ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?” När jag ser upp emot det där svarta nakna korset vinner mitt hjärta insikten att Gud faktiskt vet hur det är att vara människa. Att han konfronterats av det värsta av allt ger Gud legitimitet att tala in i mitt liv.

Men han vet inte bara hur det är. Det var ju jag som skulle hänga där. Han tog mitt ansvar. Han ställde sig i gapet, offrade sig i mitt ställe. Han utmanande synden, ondskan och djävulen själv där på korset. Inte med dynamit eller kärnvapen utan med något långt mycket starkare, den utgivande självuppoffrande kärleken, som utan tanke på egen vinning ger sig själv för mänskligheten.

Om berättelsen slutat där hade jag förmodligen ändå varit troende, men nu slutar inte berättelsen med ett kors och en mörk grav.

”Med tunga ben närmade de sig platsen för deras sorg. Allt hopp var ute. De hade sett hur han dog, förnedrad, övergiven, blodig och slagen. Inte heller hade lärjungarna ställt upp på hans sida. Istället för att rädda honom flydde de för att rädda sina egna liv. Tillråga på allt hade de gått och gömt sig. Det var som om de skämdes för sin tro att snickaren från Nasaret verkligen var den utlovade frälsaren, Guds älskade son. Deras tro gick om intet när de såg att han dog. Så när kvinnorna gick mot graven var det inte för att de trodde, utan för att ge en sista hälsning.

Det är då det händer. När de är som längst ner i sorgens djup, när livet tycks vara förlorat och allt hopp gått förlorat, det är då de möter ängeln med bud om Jesu uppståndelse. Det är då de möter Herren själv. Livslevande kliver han ut ur döden, in i livet och in i deras värld.”

Det är den berättelsen som lyfter mig när jag inte ser någon väg ut. Det är den berättelsen som ger mig hopp när döden kommer. Det är den berättelsen som säger mig att våldet och hatet och ondskan inte kommer att stå som segrare till slut.

Kärleken segrar! Graven är tom! Jesus Lever!

Ulf Sundkvist pastor och föreståndare i Pingst Umeå

Copyright © pingst Umeå