#julfrid

Vi närmar oss adventstid och jultid. I butikerna har det varit jultider länge, av utbudet i skyltfönstren att döma. I många hem skrivs önskelistor och längtas det för fullt efter julgran, jultomte och julgodis. I andra hem blir klumpen i magen större och större. Skräcken inför julsprit, julstryk och julkonflikter byggs upp. En del ser fram emot julen med glädje och förväntan, andra orkar inte tänka på den.

I Pingstkyrkan Umeå pågår för fullt förberedelserna inför årets julspel: #julfrid. Sånger väljs ut , skådespelare övar och rekvisita plockas fram. Vi jobbar med glädje och förväntan på att få presentera julen både så som du känner igen att den kan vara, men också så som du kanske önskar att den vore. Hur du än känner inför julförberedelser och julfirande så som tradionen ser ut, så handlar julen till största del om något helt annat. Jesu födelse.

Jesu födelse? För flera tusen år sedan? Ja precis. Men det märkvärdiga är att det fortfarande har betydelse, i allra högsta grad!

Välkommen på föreställning! Söndag 17 dec kl. 11.00 och 14.00. Vi ses!

Rebecka Enström

Lidande… Eller lärdom?

”Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp”
(Romarbrevet 5:3-4 B2000)

Något jag ofta går runt och funderar kring, är lidande. Alla har vi känt eller kommer få uppleva lidande i någon form, vare sig det är i en stor eller liten skala. Att det gör ont inom oss utan att vi har någon fysisk skada, det känns väl för de flesta som något man helst skulle vilja slippa, eller?

En klassisk fråga som man kan få som kristen är varför Gud, som är allsmäktig, satte ondska och lidande i världen om han hade valet att inte göra det. Detta har jag inget svar på, vissa påstår att det är människan som skapade ondskan, vissa menar då att om Gud skapade människan så skapade han indirekt ondskan. Hur som helst, vad man än tror så är det Gud som gett oss egenskapen att uppleva lidande. Just detta har jag funderat mycket över, jag vill nämligen inte tro att Gud utsätter oss för detta utan att ha en tanke bakom.

Ett uttryck jag har en hatkärlek till är ”det som inte dödar, det härdar”. En fråga man kan ställa sig är varför man behöver härdas, hade man inte mått bättre utan och istället bara få vara lycklig? Men att gå lyckligt ovetande tror jag inte är för alla, det tror jag snarare kan skapa en viss klyfta mellan människor då det kan vara svårt att förstå lidande om man aldrig upplevt det själv. Riktig och djup empati föds i förståelse, för att förstå måste man nästan uppleva det själv. Så ja, jag tror att vi behöver härdas på olika sätt för att fylla de olika funktioner som Gud tänkt till oss.

En hel del sinnesro har jag hittat i Romarbrevet 5:3-4, uppenbart blir det att Gud vill lära oss något. Genom att ta sig igenom lidanden så växer vi, blir starkare och uthålligare. För mig har det varit väldigt viktigt att tänka på just detta, inget händer utan orsak så länge vi inte kör ner huvudet i sanden och väljer att blunda inför det som är jobbigt. Hur hårt det än må låta så har vi alltid valet att hålla blicken lyft och sätta vår tillit till Gud.

På min arm har jag tatuerat texten ”Don’t let this burden flee from me, until my lesson is complete”. Vilket betyder att jag inte vill att mina bördor ska gå mig omärkta förbi, jag vill bli präglad av Gud och bli den han har utvalt mig till. Hur mycket hat, smärta, sorg, svek eller ånger jag än kan känna mot andra människor eller mig själv så försöker jag alltid välja att helt enkelt lita på Gud, lita på att han inte utsätter mig för något jag inte klarar av och lita på att han har en plan för mig i slutändan.

Detta tankesätt hjälper mig genom tuffa tider. Det är dock ganska sällan jag lyckas hålla blicken lyft helt och hållet, men det fina med Gud är att han alltid står kvar bredvid mig och vill hjälpa mig skaka sanden ur öronen när jag kört ner mig alldeles för långt.

Cecilia Brännström

 

LIVETS MYSTERIUM

Livet är inte alltid enkelt. Många tankar passerar i hjärnan när man möter olika saker i livet. Vad har livet för mening? Hur ska jag orka med det här också? Varför blev det så här? Jag är ganska övertygad om att du någon gång i livet liksom jag har funderat hit och dit.

Den här veckan som jag skriver de här raderna, så har Svenska kyrkan en rubrik föreslagen för sina texter. ”FRÄLSNINGEN.”

Vilket uttryck, det kan skapa många tankar. När jag såg den här rubriken kom osökt ett bibelord in i min tanke hämtat från Jesajaboken kapitel 59 vers 1 där det står följande ”Herrens arm är inte för svag för att rädda, hans öra inte för dövt för att höra.” 

Gud skapade människan till fullständig gemenskap med honom, det står att de vandrade omkring i lustgården. Kontakten bröts då människan ville bestämma själv.

Gud tyckte om sin skapelse (även dig och mig) så han ordnade en möjlighet genom sin Son Jesus Kristus som bar alla människors synder upp på ett kors och dog för mänskligheten. När du och jag vänder oss till Jesus och ber om förlåtelse, då ger han det utan tvekan. När vi gör det så slipper vi inte det jobbiga, men då har vi någon att vända oss till.

Det här berättar vi mer om i Pingstkyrkan Umeå dit du har möjligheter att vända dig.

Varje fredagskväll har vi ett förbönsprogram som heter ”God Natt Umeå” som sänds på 102,3 MHz eller umea.pingst.se/radio, dit du kan ringa mellan kl 21.00 – 23.00 på telefon 090-121166

Snart är det Advent igen

Inte redan nu, tänkte jag när jag hörde Julsångerna på IKEA häromdagen. Först ska vi överleva november, sedan är det väl okej. November är nämligen inte min favorit direkt. Regn, snö och blask. Om vartannat. Dessutom är det mörkt. Men snart tänder vi ljusen. Snart är det Advent igen. Yes!

Fast egentligen är det Advent hela året om man ser på livet från ett kristet perspektiv. Vi väntar ju på Jesus och hans återkomst. Det är ju en del av det viktigaste i den kristna tron. Den ger mig inte ”bara” förklaringen på varifrån vi kommer, att det faktiskt fanns en tanke med min och hela världens existens. Den ger också hoppet om en framtid ”bortom graven”, den kalla och kyliga. För mig är det en av de allra viktigaste delarna i min tro på Gud.

Visserligen är det stort att ta emot förlåtelse för det som varit, att känna av den läkande kraften i Jesus. Hans sår tröstar mig. Att tro på en Gud som vet hur det är att kämpa och lida är en otrolig tröst när livet är tufft och ett kraftfullt redskap i mötet med den sargade trasiga människan som mår illa. Det skulle jag aldrig kunna vara utan. Tron på Jesus hjälper mig med min egen historia. Jag skulle inte kunna leva utan syndernas förlåtelse.

Men tron på hans återkomst till världen lyfter perspektivet. Skaparens återkomst. Tänker att han som startade allt, som formade världarna och inblåste livets ande i allt också vet hur man gör när ordningen skall återställas. När välden skall re-startas. Jag tänker att när våra rop efter fredsmäklaren har tystnat och hoppet på mänskliga lösningar tynat ut, så vet jag innerst inne i hjärtat att en dag så kommer han tillbaka. Det är lite som att gå till slöjdläraren och visa mitt bristande försök, att se honom ta det jag gjort, i sina händer och göra det trasiga helt. Så tänker jag. Så tror jag. Därför ser jag fram emot återkomsten och förebreder den.

Bibeln säger att när Jesus kommer ska hela himlen brinna. När Jesus kommer ska vi springa honom till mötes i rymden, för att tillsammans med honom återupprätta skapelsen och människan för alltid. Vi ska rädda världen. Tillsammans. Det hoppet bär mig inte bara i novembermörkret. Det bär mig i mötet med världen som världen ser ut idag. Den tron ger mig ett hopp mycket högre och mycket större än hoppet i tiden som flämtar och slocknar till slut.

Så jag ser inte bara fram emot Advent i år igen, jag ser fram emot återkomsten, den stora och underbara. Jag tänker att den vill jag gärna förbereda tillsammans med dig

Ulf Sundkvist – Pastor och föreståndare

Hälsningar från mitt i livet

Ibland vaknar jag med en sång på hjärnan. Det är som att den har landat där under nattens (antingen) vila eller vedermödor. Sången brukar dröja sig kvar länge, länge och liksom prägla dagen en aning. Idag är det Pelle Karlssons ”Ett liv jag fått att leva” som går på repeat på insidan. Inspelad under 70-talet då mina föräldrar var mitt i livet, en av de sånger som präglat sig fast under barndomen då den sjöngs och spelades hemma och i kyrkan.  Här om dagen var det What if I stumble med mina tonårs stora frikyrkoidoler dcTalk, och lite nu och då det senaste halvåret är det den nyskrivna Faller in i Jesu armar som tröstar och lyfter mig. (om du klickar på sångtitlarna kommer du vidare till en inspelad version att lyssna på).  

Jag brukar ofta förundras över hur vuxna mina jämnåriga blivit, de som är födda kring mitten av åttiotalet. De har företag, hus, barn, en massa skägg, de dricker kaffe, uttalar sig politiskt, renoverar kök, har hunnit gå igenom livskriser och storhandlar med självscanning (!). Någonstans inser jag ju att jag är minst lika vuxen som de. Ganska ofta får jag dock känslan av att många i församlingen fortfarande ser mig som en av ungdomarna.

Men vet ni vad, jag är ingen ungdom. Jag är mitt i livet, raka spåret på väg in i medelåldern. I mig spelas sånger från 70-, 80-, 90-,00-, och 10-talet upp om vartannat. När mina barn är i min ålder vore det naturliga att några få sånger från 90- och 00-talet finns med i ”fastna på hjärnan-repertoaren” men mest 10-, 20-, och -30-talets sånger, svindlande tanke. De ska inte ha träffar med sina pensionärspolare som heter ”Minns du sången dina morföräldrar minns”. Och vet ni vad? Jag har bestämt mig för att inte bara acceptera nya sånger och annorlunda uttryck. Jag tänker stå tillsammans med mina barn och barnbarn och lovsjunga, tillbe och hänge mig för full hals och efter bästa förmåga. Och sedan tänker jag lyssna, rådge, korrigera och vägleda dem med all den erfarenhet jag samlat på mig med åren. Men allra mest be för dem, uppmuntra dem och älska dem in i en egen gudsrelation och församlingsgemenskap.

Välkommen på generationssamtal i vår kyrka, alla ska med:

26/10 kl 13 75 år och äldre

26/10 kl 18 61-74 år

26/11 kl 11 Barn

26/11 kl 13 30-45 år

2/2 kl 18 Ungdom

7/2 kl 18 Unga vuxna

11/2 kl 13 46-60 år

Copyright © Dandelion by Pexeto