Mer tro än du tror!

Vi har varit samlade som ledare för att formulera en övergripande vision för vår församlings arbete. Med vi menar jag styrelse, äldste och några till – sammanlagt ca 30 personer. Så småningom kokades alla kloka tankar ned till uttrycket ”En troende gemenskap med Jesus i centrum.” I skrivande stund är inte allt färdigt ännu, men detta uttryck talade vi mycket om. Vilka är vi, vad vill vi vara, hur vill vi att vi ska uppfattas osv……några dagar senare provocerades jag av en artikel där en tidigare minister tar plats i kyrkostyrelsen, svenska kyrkans ”regering”. Hon beskrev sig själv som icke-troende och en viktig representant för de många som inte tror men ändå är medlemmar i kyrkan. Absurt, var min första tanke – varför vara med i något hon inte tror på?! Jag fick kraftigt understöd för mina tankar när jag samma dag hörde Epstein/Nordenberg i radions ”Efter tre” slå fast att man måste väl ändå vara troende för att vara präst…. Men som alltid är livet inte svart-vitt, utan rymmer många dimensioner. En intervju i ridningen Dagen med nämnda minister visar att hon ber till Gud, söker vägledning med sitt liv enligt gyllene regeln. Hon nämner också om bönesvar! Där fick jag så att jag (nästan) teg…..jag tycker verkligen att kyrkan ska vara en troende gemenskap med Jesus i centrum. Jag tycker verkligen att det är en självklarhet att präster/pastorer ska vara troende på Jesus Kristus.  Men – håll inne med dömandet, kasta aldrig första stenen! Det finns mer tro hos människor än du tror. Petrus, lärjungen, kom efter stor tveksamhet till ett hus fullt med hedningar (”icke-troende”). Där konstaterar han ödmjukt:”Jag ser nu mycket tydligt att Gud behandlar alla folk lika. Han är villig att  ta emot varje människa som tillber honom och lever enligt hans vilja, vilket folk hon än tillhör.” Apg.10:34-35.                                                                                             Första advent står för dörren – ett nådens år, vi tänder första ljuset. Börja att vända dig till Gud, en strimma av ljus ska tändas i ditt liv. Det finns en tro som kan bära dig! Välkommen till kyrkan, vår eller andra – en troende gemenskap med Jesus i centrum!

Lennart Holmner 

#julfrid

Vi närmar oss adventstid och jultid. I butikerna har det varit jultider länge, av utbudet i skyltfönstren att döma. I många hem skrivs önskelistor och längtas det för fullt efter julgran, jultomte och julgodis. I andra hem blir klumpen i magen större och större. Skräcken inför julsprit, julstryk och julkonflikter byggs upp. En del ser fram emot julen med glädje och förväntan, andra orkar inte tänka på den.

I Pingstkyrkan Umeå pågår för fullt förberedelserna inför årets julspel: #julfrid. Sånger väljs ut , skådespelare övar och rekvisita plockas fram. Vi jobbar med glädje och förväntan på att få presentera julen både så som du känner igen att den kan vara, men också så som du kanske önskar att den vore. Hur du än känner inför julförberedelser och julfirande så som tradionen ser ut, så handlar julen till största del om något helt annat. Jesu födelse.

Jesu födelse? För flera tusen år sedan? Ja precis. Men det märkvärdiga är att det fortfarande har betydelse, i allra högsta grad!

Välkommen på föreställning! Söndag 17 dec kl. 11.00 och 14.00. Vi ses!

Rebecka Enström

Lidande… Eller lärdom?

”Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp”
(Romarbrevet 5:3-4 B2000)

Något jag ofta går runt och funderar kring, är lidande. Alla har vi känt eller kommer få uppleva lidande i någon form, vare sig det är i en stor eller liten skala. Att det gör ont inom oss utan att vi har någon fysisk skada, det känns väl för de flesta som något man helst skulle vilja slippa, eller?

En klassisk fråga som man kan få som kristen är varför Gud, som är allsmäktig, satte ondska och lidande i världen om han hade valet att inte göra det. Detta har jag inget svar på, vissa påstår att det är människan som skapade ondskan, vissa menar då att om Gud skapade människan så skapade han indirekt ondskan. Hur som helst, vad man än tror så är det Gud som gett oss egenskapen att uppleva lidande. Just detta har jag funderat mycket över, jag vill nämligen inte tro att Gud utsätter oss för detta utan att ha en tanke bakom.

Ett uttryck jag har en hatkärlek till är ”det som inte dödar, det härdar”. En fråga man kan ställa sig är varför man behöver härdas, hade man inte mått bättre utan och istället bara få vara lycklig? Men att gå lyckligt ovetande tror jag inte är för alla, det tror jag snarare kan skapa en viss klyfta mellan människor då det kan vara svårt att förstå lidande om man aldrig upplevt det själv. Riktig och djup empati föds i förståelse, för att förstå måste man nästan uppleva det själv. Så ja, jag tror att vi behöver härdas på olika sätt för att fylla de olika funktioner som Gud tänkt till oss.

En hel del sinnesro har jag hittat i Romarbrevet 5:3-4, uppenbart blir det att Gud vill lära oss något. Genom att ta sig igenom lidanden så växer vi, blir starkare och uthålligare. För mig har det varit väldigt viktigt att tänka på just detta, inget händer utan orsak så länge vi inte kör ner huvudet i sanden och väljer att blunda inför det som är jobbigt. Hur hårt det än må låta så har vi alltid valet att hålla blicken lyft och sätta vår tillit till Gud.

På min arm har jag tatuerat texten ”Don’t let this burden flee from me, until my lesson is complete”. Vilket betyder att jag inte vill att mina bördor ska gå mig omärkta förbi, jag vill bli präglad av Gud och bli den han har utvalt mig till. Hur mycket hat, smärta, sorg, svek eller ånger jag än kan känna mot andra människor eller mig själv så försöker jag alltid välja att helt enkelt lita på Gud, lita på att han inte utsätter mig för något jag inte klarar av och lita på att han har en plan för mig i slutändan.

Detta tankesätt hjälper mig genom tuffa tider. Det är dock ganska sällan jag lyckas hålla blicken lyft helt och hållet, men det fina med Gud är att han alltid står kvar bredvid mig och vill hjälpa mig skaka sanden ur öronen när jag kört ner mig alldeles för långt.

Cecilia Brännström

 

LIVETS MYSTERIUM

Livet är inte alltid enkelt. Många tankar passerar i hjärnan när man möter olika saker i livet. Vad har livet för mening? Hur ska jag orka med det här också? Varför blev det så här? Jag är ganska övertygad om att du någon gång i livet liksom jag har funderat hit och dit.

Den här veckan som jag skriver de här raderna, så har Svenska kyrkan en rubrik föreslagen för sina texter. ”FRÄLSNINGEN.”

Vilket uttryck, det kan skapa många tankar. När jag såg den här rubriken kom osökt ett bibelord in i min tanke hämtat från Jesajaboken kapitel 59 vers 1 där det står följande ”Herrens arm är inte för svag för att rädda, hans öra inte för dövt för att höra.” 

Gud skapade människan till fullständig gemenskap med honom, det står att de vandrade omkring i lustgården. Kontakten bröts då människan ville bestämma själv.

Gud tyckte om sin skapelse (även dig och mig) så han ordnade en möjlighet genom sin Son Jesus Kristus som bar alla människors synder upp på ett kors och dog för mänskligheten. När du och jag vänder oss till Jesus och ber om förlåtelse, då ger han det utan tvekan. När vi gör det så slipper vi inte det jobbiga, men då har vi någon att vända oss till.

Det här berättar vi mer om i Pingstkyrkan Umeå dit du har möjligheter att vända dig.

Varje fredagskväll har vi ett förbönsprogram som heter ”God Natt Umeå” som sänds på 102,3 MHz eller umea.pingst.se/radio, dit du kan ringa mellan kl 21.00 – 23.00 på telefon 090-121166

Snart är det Advent igen

Inte redan nu, tänkte jag när jag hörde Julsångerna på IKEA häromdagen. Först ska vi överleva november, sedan är det väl okej. November är nämligen inte min favorit direkt. Regn, snö och blask. Om vartannat. Dessutom är det mörkt. Men snart tänder vi ljusen. Snart är det Advent igen. Yes!

Fast egentligen är det Advent hela året om man ser på livet från ett kristet perspektiv. Vi väntar ju på Jesus och hans återkomst. Det är ju en del av det viktigaste i den kristna tron. Den ger mig inte ”bara” förklaringen på varifrån vi kommer, att det faktiskt fanns en tanke med min och hela världens existens. Den ger också hoppet om en framtid ”bortom graven”, den kalla och kyliga. För mig är det en av de allra viktigaste delarna i min tro på Gud.

Visserligen är det stort att ta emot förlåtelse för det som varit, att känna av den läkande kraften i Jesus. Hans sår tröstar mig. Att tro på en Gud som vet hur det är att kämpa och lida är en otrolig tröst när livet är tufft och ett kraftfullt redskap i mötet med den sargade trasiga människan som mår illa. Det skulle jag aldrig kunna vara utan. Tron på Jesus hjälper mig med min egen historia. Jag skulle inte kunna leva utan syndernas förlåtelse.

Men tron på hans återkomst till världen lyfter perspektivet. Skaparens återkomst. Tänker att han som startade allt, som formade världarna och inblåste livets ande i allt också vet hur man gör när ordningen skall återställas. När välden skall re-startas. Jag tänker att när våra rop efter fredsmäklaren har tystnat och hoppet på mänskliga lösningar tynat ut, så vet jag innerst inne i hjärtat att en dag så kommer han tillbaka. Det är lite som att gå till slöjdläraren och visa mitt bristande försök, att se honom ta det jag gjort, i sina händer och göra det trasiga helt. Så tänker jag. Så tror jag. Därför ser jag fram emot återkomsten och förebreder den.

Bibeln säger att när Jesus kommer ska hela himlen brinna. När Jesus kommer ska vi springa honom till mötes i rymden, för att tillsammans med honom återupprätta skapelsen och människan för alltid. Vi ska rädda världen. Tillsammans. Det hoppet bär mig inte bara i novembermörkret. Det bär mig i mötet med världen som världen ser ut idag. Den tron ger mig ett hopp mycket högre och mycket större än hoppet i tiden som flämtar och slocknar till slut.

Så jag ser inte bara fram emot Advent i år igen, jag ser fram emot återkomsten, den stora och underbara. Jag tänker att den vill jag gärna förbereda tillsammans med dig

Ulf Sundkvist – Pastor och föreståndare

Hälsningar från mitt i livet

Ibland vaknar jag med en sång på hjärnan. Det är som att den har landat där under nattens (antingen) vila eller vedermödor. Sången brukar dröja sig kvar länge, länge och liksom prägla dagen en aning. Idag är det Pelle Karlssons ”Ett liv jag fått att leva” som går på repeat på insidan. Inspelad under 70-talet då mina föräldrar var mitt i livet, en av de sånger som präglat sig fast under barndomen då den sjöngs och spelades hemma och i kyrkan.  Här om dagen var det What if I stumble med mina tonårs stora frikyrkoidoler dcTalk, och lite nu och då det senaste halvåret är det den nyskrivna Faller in i Jesu armar som tröstar och lyfter mig. (om du klickar på sångtitlarna kommer du vidare till en inspelad version att lyssna på).  

Jag brukar ofta förundras över hur vuxna mina jämnåriga blivit, de som är födda kring mitten av åttiotalet. De har företag, hus, barn, en massa skägg, de dricker kaffe, uttalar sig politiskt, renoverar kök, har hunnit gå igenom livskriser och storhandlar med självscanning (!). Någonstans inser jag ju att jag är minst lika vuxen som de. Ganska ofta får jag dock känslan av att många i församlingen fortfarande ser mig som en av ungdomarna.

Men vet ni vad, jag är ingen ungdom. Jag är mitt i livet, raka spåret på väg in i medelåldern. I mig spelas sånger från 70-, 80-, 90-,00-, och 10-talet upp om vartannat. När mina barn är i min ålder vore det naturliga att några få sånger från 90- och 00-talet finns med i ”fastna på hjärnan-repertoaren” men mest 10-, 20-, och -30-talets sånger, svindlande tanke. De ska inte ha träffar med sina pensionärspolare som heter ”Minns du sången dina morföräldrar minns”. Och vet ni vad? Jag har bestämt mig för att inte bara acceptera nya sånger och annorlunda uttryck. Jag tänker stå tillsammans med mina barn och barnbarn och lovsjunga, tillbe och hänge mig för full hals och efter bästa förmåga. Och sedan tänker jag lyssna, rådge, korrigera och vägleda dem med all den erfarenhet jag samlat på mig med åren. Men allra mest be för dem, uppmuntra dem och älska dem in i en egen gudsrelation och församlingsgemenskap.

Välkommen på generationssamtal i vår kyrka, alla ska med:

26/10 kl 13 75 år och äldre

26/10 kl 18 61-74 år

26/11 kl 11 Barn

26/11 kl 13 30-45 år

2/2 kl 18 Ungdom

7/2 kl 18 Unga vuxna

11/2 kl 13 46-60 år

Det är synd……!

”Det är synd om människorna”, skrev August Strindberg, en av de främsta svenska författarna. Citatet är ur pjäsen Ett drömspel(1902) och skildrar hur guden Indras dotter skickas ned till jorden för att ta del av människans livsvillkor. Originalet – Bibeln – berättar hur Gud själv blir människa. Delar alla våra livsvillkor, konfronteras med syndens makt , tar itu med syndens djupaste rötter genom sin död på korset, uppstår och lägger grunden för en ny mänsklighet befriad från syndens makt. Tro Herren Jesus så blir du frälst – så har det ljudit i tvåtusen år – fortfarande är det världens bästa budskap!

Det är synd på riktigt att alla dessa kvinnor har utsatts för vidriga övergrepp av män med makt, pengar, begär. Oavsett om det sker i underhållningsbranschen, näringslivet, idrottsrörelsen, kyrkan. Det är synd på riktigt!                                                                                                                        Det är synd på riktigt att journalistkåren/media överträffar varandra att producera och skildra kändisars och okända människors sexuella eskapader. Jag låter förmodligen som en hopplös moralist, men tycker att mycket av mediautbudet är själsligt giftutsläpp. Det är synd på riktigt!                                     Det är synd på riktigt med ett system där hyrläkare via bemanningsföretag kan kosta tvåhundratusen kronor i veckan. Ett orättfärdigt system som i förlängningen dränerar välfärdssystemet och drabbar den svagaste.                                      Vreden och de många vittnesmålen i media dessa dagar om övergrepp och trakasserier har min djupaste respekt. Det jag saknar i debatten är Bibelns och Jesu människosyn om kärlek och repekt, trohet och livslånga relationer som ett ideal. Jag tror helt enkelt vi har underskattat detta, sett det som mossigt och töntigt – och det är synd på riktigt! Vi är alla syndare som behöver Jesus, den ende som kan befria oss från syndens gift i vår värld!

Lennart Holmner

 

Tråden på väg mot frälsning

Jag gillar berättelser om människors liv. Filmer baserade på verkliga händelser, biografier om olika levnadsöden och tidningsreportage som belyser någons vardagsliv. Jag fascineras.

Ett människoliv innehåller många olika delar, ljusa och mörka. Många val längs vägen och många vändningar och riktningar orsakade av omständigheter runt om. Det går aldrig att förutsäga hur ett liv kommer att se ut. Hur val och omständigheter kommer att påverka framtiden. Men i efterhand brukar många kunna se hur det ena ledde till det andra och på nåt sätt se en tråd löpa från tidig barndom till dagens datum. Men tråden löper aldrig rakt. Den går i krokar och ibland även i knutar.

Människor som funnit Jesus brukar också kunna berätta om vägen till beslutet att tro. Och den är inte heller förutsägbar. Olika till synes oviktiga händelser kan vara de mest avgörande händelserna när man blickar bakåt och ser hela tråden.

Vi kan inte förutsäga vägen fram till någons beslut att tro. Vi vet att Jesus har frälst oss av nåd och att var och en som vill ta emot den nåden är välkommen. Men vägen fram till beslutet är unik för varje människa. Det sista steget är bara en del av vägen. För tänk vilken betydelse de till synes oviktiga händelserna kan ha!

När du tar tid för ett barn i grannskapet, när du kramar om din kollega i sorg, när du bakar bröd åt en ensam, när du skjutsar barnens kompisar, när du stannar upp och lyssnar in en medmänniskas problem, när du skickar ett brev till din släkting, när du vågar dela din egen smärta, när du klipper grannens gräsmatta, när du ringer det där telefonsamtalet, när du arbetar ideellt med något praktiskt, när du möter en okänd på bussen med ett varmt leende – då är du kanske med och väver på tråden till den människans frälsning.

Du som känner Jesus, du har Honom med dig i din vardag och i det du gör där. Han använder dig i det till synes oviktiga.

Gud välsigne dig!

Rebecka Enström

En annan horisont

Sitter i Göteborg när jag skriver de här raderna, ser ut genom fönstret i min sons lägenhet. En parkering nästan full med bilar, lyfter blicken och ser en begravningsplats. Tidigare under veckan har jag varit vid mina svärföräldrars och för- äldrars gravar. För en liten stund sedan ringde telefonen och en person undrade om jag kunde komma och prata om sorg. ”En annan horisont”. Har även varit på en av mina favoritplatser i en skog och ätit lunch. Ett helt fantastiskt ställe. ”En annan horisont”.

Livet för en in i olika horisonter, den ena dagen regnar det och nästa skiner solen.

Vilken spegling av livet som du och jag möter.

Har även passerat en plats som har betytt oerhört mycket i mitt liv. Den platsen heter Svanvik, och där finns en gård som heter Sörgården, som gav mig en ny horisont i livet redan 1962 då jag fick möta världens frälsare Jesus, som min personlige vän och hjälpare. Under alla år sedan dess har jag fått nåden att leva tillsammans med Jesus.

Den Jesus som gett mig ”En annan horisont” så många gånger i livet berättar vi om för dig i Pingstkyrkan. Kom gärna dit, ring eller maila oss så ska vi berätta mer om ”En annan horisont.

Katastrof – ingen bild…!

De senaste dagarna har vi levt med ett lyxproblem – vi förlorade bilden i vår TV. Den kom och gick, meddelandet vi fick när vi undersökte var ”dålig signalkvalite”. Det är verkligen ett lyxproblem, alla mina förfäder överlevde utan TV, men jag erkänner – vill gärna se kvällsnyheterna, och barnen vill ha sina barnprogram…..Nåväl, en expert tillkallades och problemet åtgärdades. Med raska steg upp på taket, några minuter med justering och kalibrering av mikrovågshuvudet, och så var bilden knivskarp igen. Skönt besked, men hans påpekande tog tag i mig: ”Du har ett träd som står i vägen, grenarna och löven hindrar signalen att nå parabolen!” Var det möjligt – så lite löv, så avgörande betydelse för att få en tydlig bild…?! Rådet jag fick var att kapa bort några grenar, röja undan så det blir fri sikt från parabolen och ut i rymden mot satelliten. Om jag vill ha en tydlig bild, vill säga – det valet är mitt.

Jag tror att alla människor har ett behov av Gud, är skapade för att ha en relation med Gud. Jesus kom till jorden för att ge oss en tydligare bild av vem Gud är, ja han visade verkligen vem Gud är! I livet vi lever finns mycket lövverk, många grenar och träd som skymmer signalerna från himlen, hindrar oss från att se.( Någon har sagt att av alla träd är sammanträdet det mest ofruktbara….fundera på det, du…!)

En person som levde samtidigt med Jesus var Johannes Döparen. Han kallades för Vägröjaren. Uppgiften var att röja undan allt som stod i vägen för att människorna skulle se klart, se vem Gud verkligen är. Den kristna kyrkan har som sitt viktigaste uppdrag att vara vägröjare, skapa förutsättningar för att du och jag ska få en klar bild av vem Gud är. Inget är viktigare än att lära känna den Gud som skapat oss för relation med honom, tron på Jesus gör detta möjligt. Om detta vill vi berätta om i Pingstkyrkan med alla dess verksamhetsgrenar, välkommen att besöka oss!
Lennart Holmner

Copyright © Dandelion by Pexeto