FRAMTIDENS VATTENTORN…förlåt, MÖTESPLATS!

Det har varit och är ett riktmärke, nåt att orientera sig efter i den stad som ständigt växer. Vattentornet på Mariehem, en betongkoloss på berget, stadigt förankrad sedan 60-talet. Ja, 1960-talet alltså…hur Umeåborna fick sitt vatten tidigare får någon annan berätta om.

Inte det mest spektakulära bygget, men har fyllt och fyller sin livsviktiga funktion för tusentals människor varje dag. Nu har tornet totalrenoverats. En ny ljussättning invigs i veckan, vattentornet kommer i blickpunkten på ett helt nytt sätt. VD för Vakin berättar i lyriska ordalag om renoveringen: ” Vi har isolerat, sanerat, rättat till, bytt ut….”, och det minst sagt livsnödvändiga tillägget; ” Många tar dör givet att vatten finns i våra kranar, men vi måste vara rädda om vårt vatten.”

För länge sedan, på 30-talet, och då menar jag inte 1930….satte sig Jesus vid en brunn i staden Sykar. Det var den tidens vattentorn, lika livsviktigt. En kvinna kom också dit och ett samtal inleddes. Jesus talade om det levande vattnet. Kvinnans intresse vaknade, Jesus förklarade vidare. Vattnet som en källa inombords, vattnet som Jesus kan ge varje törstig människa. Det levande vattnet! Kvinnan lämnade sin kruka där vid brunnen, gav sig iväg in till staden och berättade om sin upptäckt. En hel stad blev bokstavligt talat berörd av detta levande vatten. Törsten och källan möttes, en hel stad förvandlades – och en anonym kvinna var det förlösande redskapet!

Pingstkyrkan Umeå har sjösatt (ursäkta vattenskämtet) projektet Framtidens Mötesplats. Vi behöver ett ”nytt vattentorn”. Det handlar inte om häftig belysning, spektakulär arkitektur, fysiskt landmärke i staden. Det handlar om Jesus, det levande vattnet! Flera måste få del av honom, en värld törstar efter det rena, friska, hälsosamma. Vi drömmer om och arbetar för att inom ca fem år få inviga ett vattentorn, fyllt av levande vatten till törstande, behövande människor i Umeå med omnejd!
Om detta berättar vi om varje söndag i Pingstkyrkan, välkommen!

Lennart Holmner

Att låta Gud verka

För några veckor sedan skrev Elina här på bloggen om att bli sårad, och utifrån det pekade hon på att det är helt i sin ordning att ha ett mjukt och sårbart hjärta (scrolla ned och läs om ni missat!).

Detta tyckte jag var väldigt bra, något vi verkligen behöver höra och ta till oss. En sak som är så oerhört viktig med att ha ett ödmjukt hjärta är att Gud lättare kan tala till oss och forma oss. Ofta har vi lätt att sluta oss och vara ovilliga när Gud kommer och vill ändra på något, vi gör oss hårda och ignorerar det obehag som kan komma när Gud pekar på något i våra liv som vi behöver förändra.

Jag har nu gått en halv termin på UBS (Umeå bible school) och har upplevt otroligt starkt hur Gud har börjat skala bort muren på mitt hjärta. Extra sköra människor (som jag själv räknar mig till) tror jag har extra lätt att få hårda hjärtan av den enkla anledningen att vi vill skydda oss från omvärlden, men detta gör även att vi till en viss mån stänger ute Gud. I och med bibelskolan så har jag sakta men säkert börjat skala bort sådant som inte följt mitt syfte i Guds rike, det känns verkligen som att Gud har satt mig under ett mikroskop och djupdykt in i mitt hjärta för att leda in mig på rätt väg och slå bort alla lager av sten som jag lagt där.

Behöver du kanske känna efter i ditt eget hjärta, är det gjort av kött eller har det börjat bildas lite granit på ytan? Ta kanske en liten stund och känn efter om det är något Gud vill säga och/eller vill förändra/förvandla i ditt liv just nu. Fundera även över hur det känns, är du villig att följa eller är det något som gör att du tvekar? Ibland måste vi våga ställa oss själva mot väggen och låta Gud verka, be honom vara specifik och kanske till och med förklara varför.

Herre, tack för att du ser var och en av oss och har ett unikt syfte med varje liv. Tack för att du vill forma oss och bryr dig om oss. Jag ber att du ska öppna våra hjärtan och ge oss mod och styrka att följa den kallelse du lagt ned i våra liv. Hjälp oss att vara villiga och lyda när du talar till oss. Amen

Cecilia Brännström

Jesus förvandlar

Under de senaste åren har jag fått till mig ett antal olika berättelser från människor i min generation som har gjort mig ledsen och fundersam. Och glad på samma gång.

Glad för att jag verkligen uppskattar när vi människor pratar med varandra. Inte bara om väder och vind utan också om de djupa frågorna, de där frågorna som en kan brottas med och där det inte alltid finns några givna svar. Jag uppskattar när vi kan dela motgångar, sår, besvikelser. Det gör oss till hela människor och det gör mig glad.

Ledsen för att de här berättelserna som jag fått till mig var just av den karaktären att de handlade om sår. Sår som människor tillfogats under unga år och som fortfarande påverkar idag, 20-25 år senare.

I min tro på Jesus har jag som vuxen fått erfara nåden. Att jag är älskad och önskad precis så som jag är. Jag behöver inte prestera ett visst mått av tro eller ett visst mått av handlingar för att duga. Jag behöver bara från hjärtat säga ”ja tack, jag vill tro på dig Jesus och följa dig.” Utifrån det förvandlar Jesus mig.

I våra kristna kyrkor runt om i Sverige har vi genom åren berättat om just detta fantastiska att vi får vara frälsta av nåd.

Men de där berättelserna som jag fått till mig. De säger också nåt annat. De säger att människor har mötts av prestationskrav, av yttre krav på att fullgöra något slags kristna plikter på ett sätt som dels inte har varit förenligt med den egna personligheten och dels kanske inte heller alla gånger med tron. Unga människor har känt sig misslyckade som kristna för att de inte klarat, eller velat, följa alla de punkter som det predikats om. Och inte bara misslyckade som kristna, utan också misslyckade som individer. Det har skapat djupa sår och för en del har det fått katastrofala följder långt upp i vuxen ålder. Andra har bearbetat och kommit vidare men ärren sitter kvar.

Jag vet vad de pratar om för jag var själv en av de där unga människorna, jag har sett och hört det de berättar om. Jag förstår vad de menar.

Till dig som var en av de unga vill jag säga: Jesus är nåd. Jesus är kärlek. Det var inte Jesus som gjorde dig illa, det var människor. Om du vågar närma dig Jesus igen så kommer Han att ta emot dig.

Till dig som möter unga (och alla andra åldrar) idag vill jag säga: Berätta om nåden! Lev nåden. Lita på att Jesus förvandlar människor inifrån. Vi ska undervisa om vad Bibeln säger till oss men utan att lägga Bibelns ord som en börda på människor.

Till alla oss som finns i en kristen församling vill jag säga: Låt oss prata med varandra. Vi har en underbar Gud som gett oss frälsning genom Jesus. Den glädjen delar vi med varandra. Men glädjen blir inte mindre, utan snarare större, om vi också delar smärtan. Och när smärtan som ändå finns där, blir tillåten, då är vi med och bygger bort ledsamma berättelser om sår orsakade av kyrkans människor.

Till dig som aldrig har varit i en kyrka vill jag säga: Välkommen! Den kristna kyrkan är en samling människor med fel och brister, frälsta av nåd, förvandlade av Jesus själv. Ingen är perfekt men vi vill hjälpa varandra. (Utan att tillfoga sår.)

”Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.” Ef 2:8

Rebecka Enström

Om du är en av dem som bär en berättelse av sår och vill prata med någon, välkommen att kontakta Pingstkyrkans samtalsteam: 090-141010 eller samtal@umea.pingst.se

För mitt hjärta

Jag hade tänkt skriva om hösten. Om saker som blommar över och är som vackrast just då. Om sådant som vissnar och måste dö eller åtminstone vila för att kunna blomma igen. 

Men så blev jag sårad. Nu får den här texten istället handla om förlåtelse. Säkert är vi fler som behöver några minuter till reflektion kring detta. Vi bär ju alla på dem, de där inre såren, ärren. En del pinfärska och öppna, en del täckta av ärrvävnad och så de infekterade som vi envist lägger förband på, vägrar att lufta, rengöra och smörja. 

Jag tror att vi ofta misstolkar den smärta som drabbar oss när vi blir sårade. Vi vill instinktivt skydda oss själva från smärta. Det gör ju ont, och det vill vi såklart helst slippa. När vi blir sårade drar vi därför ofta slutsatsen att smärtan vi känner är fel. Det leder till att vi får svårt att lita på människor, vi håller oss på vår vakt, vi släpper inte in varandra. Men det är inget fel på smärtan! Smärtan säger oss att vi hållit vårt hjärta mjukt, sårbart. Och det är helt i sin ordning. Bibeln talar flera gånger om ett hårt hjärta som något negativt.  

Hes 36: 26 ”Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött.”

När vi blir sårade borde vi alltså snarare dra slutsatsen att det mesta verkar vara i sin ordning. Jag har ett mjukt och sårbart hjärta som jag har delat med mig av precis som det är tänkt. Den här bönen vill jag be just nu. För mitt hjärta.

”Gud, du ser hur ledsen och sårad jag blev av den/de här personerna. Du som känner mitt hjärta. Hjälp mig att leva i din heliga förlåtelse, även då jag inte kan förändra något av det som hänt eller den/de personer det rör. Ge mig mod att fortsätta leva med ett mjukt och sårbart hjärta.”

”Samla för att sända

Plåtslagaren kommer klättrande ned från stegen utanför kyrkan. Han skakar uppgivet på huvudet. Det ser inte alls bra ut, berättar han. Ni borde egentligen byta hela taket, men det är ändå inte säkert att det blir bra. Det har läckt in så mycket och så länge. Men går det inte att lösa lite smidigare? Går det inte att bara fixa läckaget, hör jag mig själv fråga. Denna plåtslagare verkar säker på sin sak att det krävs något radikalt. Senare ska det visa sig att det går att skjuta den stora frågan om takbyte eller totalrenovering framför oss en kort tid till, en vinter eller två, med hjälp av en provisorisk lösning.

Uppe på kontoret är dock andra aktiviteter i full gång. Det planeras för höstens olika samlingar, möten och verksamheter. Det enda som märks av fastighetsproblematiken där är slitaget. Precis som i övriga delar av kyrkan. Det är som om vi vant oss vid att det mesta är slitet. Ett välsignat slitage. Vi har ju använt det för Guds verk, men snart går det inte längre. Därför är frågan om Framtidens mötesplats på bordet igen. Vi måste helt enkelt göra något.

Men det är inte bara problemen som driver, visionen driver också. Vi drömmer ju om en kyrka som inte bara sätter Jesus i centrum i kyrkan, utan också i staden. Vi vill se Jesus göra ett nytt intåg i den här välden. Vi drömmer om förvandlade liv och en förvandlad värd. Så vad är då nästa steg?

Jag tror att nästa steg handlar om att samla ihop oss och det vi har. Precis som Jesus bad lärjungarna samla ihop det de hade i mötet med människornas behov av mat. De fick inte ihop så mycket. Det blev fem bröd och två fiskar, men det de räckte och det blev över.

För vår del tänker jag att det handlar om att samla ihop oss och våra resurser. Vi är ju många, en stor slumrande kraft. Sedan jag kom hit till Umeå har jag fascinerats över vilka tillgångar som finns här. Vi har både Hannaskolan och Folkhögskolan Dalkarlså. Ett omfattande socialt arbete mest konkret uttryckt i LP och Secondhand, men även bland romer och nyanlända. Station som en fiskebåt mitt i centrum och så kyrkan med allt vad den rymmer, invandrargrupper och till och med ett teologiskt seminarium. Detta är och gör vi tillsammans med flera andra kyrkor i stan.

Men det är ganska spretigt, ingen av dessa verksamheter slår riktigt igenom. Vi blir därför ganska anonyma och delvis okända för folk i allmänhet. Genom att samla ihop oss och ta vara på de möjligheter som finns i samarbeten och kanske också samlokalisering kan vi bli en starkare och tydligare röst i staden. Därför ser jag inte en kyrkobyggnad när jag tänker på framtidens mötesplats. Jag ser ett kulturcentrum som präglas av andlig och social upprättelse, bildning och hälsa. Ett slags kluster där människor möts och fylls av tro och hopp utan att skämmas för sin tro. Allt med Jesus i centrum.

Fast detta handlar egentligen inta bara om att samla ihop oss för att bygga Pingst Umeå och vår framtida mötesplats. Det är inte motiv nog. Jag tänker att vi skall samla för att sända, för att plantera nya gemenskaper, för att träna och sända ut nya ledare, pastorer och missionärer. Vi skall samla för att stödja de andra församlingarna, det som redan finns och för att utveckla det. Allt med sikte på jordens yttersta gräns. Evangeliet och Jesus är inte bara för oss. Jesus är för alla! Så om plåtslagaren gjorde mig uppgiven för en timme eller två tänker jag nu att vi står inför stora möjligheter.

Ulf Sundkvist pastor och föreståndare, Pingst Umeå

Utbildningsfond

Alla vet vi att utbildning är viktigt, både för ett land men även för den enskilde individen.
Barnhemmet Sven Stromberg Orphans Home (SSOH) i Moshi Tanzania,
startades 2005 och från Umeå pingst har söndagsskolan samt ett antal faddrar samlat in och skänkt ekonomiskt bidrag till driften av detta barnhem.

Vid starten var de flesta barnen små, men nu är flertalet tonåringar och snart mogna att själva gå ut i livet. Under åren har barnen genom barnhemmet fått trygghet och omsorg och även möjlighet till
skolundervisning. Flera står nu inför valet att välja yrke, men sådan vidareutbildning kostar pengar.

Missionsrådet har ett förslag som innebär att bygga upp en utbildningsfond som kan vara
med och bidra till kostnaderna för sådana studier.

Vill du vara med och bidra till detta?

Du kan då sätt in en summa, stor eller liten på församlingens pg 5659-8808 eller
swisha till  123 695 6536 och ange i båda fallen ”Utbildningsfond”.

Tack på förhand!

BÖN, LOVSÅNG & NATTVARD

BLN

BLN
Välkommen på bön, lovsång och nattvard 19 september 19.00.
”På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: »Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.«

Nyangatom

Just nyss hemkommen från Etiopien och möten kring bibelöversättningsprojektet till Nyangatomspråket. Projektet går framåt och i fredags blev inläsningen av Markus och Johannes evangeliet färdigt. Det innebär att vi redan nu har tre av evangelierna inspelade och klara.
Apostlagärningarna är också klar för inläsning, men hanns inte med i den här omgången utan kommer att göras senare i år. De två första kapitlen blev bara inlästa.

Halva Matteus evangeliet är också klart och andra halvan väntar på genomgång tillsammans med språkkonsulterna på SIL. Även Petrusbreven och Johannesbreven är klara för en sådan genomgång som kommer att ske i början av nästa år. Filemon, Juda och, Thesalonikerbreven är på gång och kommer att gås igenom i september tillsammans med en referensgrupp på tio personer bland Nyangatom.

Vi har haft möjlighet att köpa in 50 soldrivna MP3 spelare från USA och dessa kommer att laddas med de tre evangelierna som är inspelade plus Apostlagärningarna då den boken blir inläst. Tidigare har spelare sprits både på Etiopiensidan och i Syd Sudan och tanken är att dessa också ska uppdateras. En del har tyvärr förstörts av att de legat ute i regnet. Ljudfilerna kommer också att kunna spelas in på mobilerna med hjälp av det program som översättarna fått tillgång till.

 

Tack också för era fortsatta förböner.

Varma hälsningar!
Enar Olsson

 

Njutpaniken

Sommaren 2018, vilken fullträff! Och ändå, mitt i allt ljuvligt, hör jag talas om andras, och upplever själv, en viss stress. Jag kallar fenomenet för njutpaniken. Vanligast förekommande är njutpaniken under småbarnsåren. Som folk stressar ihjäl nyförlösta, ömmande, ibland ledsna mammor och trötta, tvivlande föräldrar med njutpanik då. Den här tiden är så kort, nu gäller det att njuuuuta! Precis samma princip gäller under sommaren.

Saker jag älskar men som kan stressa mig på sommaren:

-Packa till stranden

-Se på alla avsnitt av Sommar med Ernst, Morden i Midsomer, Allsång på Skansen

-Äta sill, surströmming, jordgubbar, grillat, färskpotatis, rabarber och glass tillräckligt mycket

-Smörja in barnen, påminna om keps och vattenpauser

-Träffa vänner tillräckligt mycket på allas altaner och småprata in i de ljusa nätterna

-Odla, plantera, vattna, skörda

-Bada, njuta av sjö, hav, älv

-Ge barnen fina, härliga somriga sommarminnen

-Att semestern ska bli allt vi vill, behöver och önskar

Och så den sista –Plocka blommor! Jag älskar blommor, och jag älskar att få vara kreativ inomhus med blommor. Varje morgon när jag cyklar till jobbet tänker jag att idag, idag bara måste jag plocka in lite av all den blomsterprakt som flödar mitt framför ögonen på mig. Till på köpet alldeles gratis, till skillnad från vinterns stela butikstulpaner för en halv förmögenhet (jag gillar dem också men ni fattar). Mina blomsterarrangemangsidéer blir sällan av och trots att det är en glädje, så upplever jag en viss stress, eller njutpanik. Men så fick jag en tanke eller ett tilltal en morgon, när jag ännu en gång cyklade förbi ett av alla plocka-blommor-ställen och drog in den bitterljuva, lite syrliga doften av sommarblomster;

Jag har ju ställt dem här åt dig Elina. Du behöver inte plocka in dem, jag har ställt dem här så du kan se och njuta av dem varje dag, på väg till jobbet eller hem, på promenad eller utflykt. Du behöver inte göra någonting, jag har ställt dem här, överallt, åt dig.

Så sant. Så skönt. Sommaren, naturen, skogen, den bara är här. Skapad för oss. Färdigarrangerad och klar. Och vi får bara vara, om vi vill. Utan att göra någonting. Ta del av det vi orkar ta del av från detta sommarens smörgåsbord.

”Nåden tar dig dit brådskan inte förmår ta dig.”

(Citat ur en av sommarens pocketböcker; Resa sig stark av forskaren och fil dr Brené Brown).

Glad sommar hörrni! Låt den inte sabbas av njutpaniken.

100-åringarna som dök upp överallt….!

Det är nästan otroligt, men tro mig – helt sant. Denna vecka är det 100-åringar överallt i min väg. Konferensen i Husbondliden, Lappis kallad, samlar sig för 100-årsjubileum nästa år. Sista gudstjänsten i söndags togs en ”tacksägelsekollekt” upp för nästa års satsning på barnen och ungdomarna – över 100000 kronor kom in! Framtidstro trots sina 99 år….samma dag stannade vi till i Idbäcken, Rusksele. Två goda vänner slog ihop sina födelsedagar och firade….fanfar…..100 år! Underbar samling, god mat från nästan hela världens hörn, oräkneligt antal av ”sviar’n” utomhus – en sorts minifluga som inte syns men känns….och när denna dag övergår till natt och ny morgon uppvaktar jag för första gången i mitt pastorsliv en livs levande 100-åring. En förtjusande kvinna. Klar i tanken, integritet och värme i skön förening. Ser fram emot den dagen! Som om detta inte var nog – helgen som kommer firar Pingstförsamlingen i Gunnarn, min hemby, det första kända troendedopet som hölls i det som då hette Stensele socken, numera Storumans kommun. Platsen var Grundfors vid Umeälven, 17 män och kvinnor tog detta livsavgörande steg bokstavligen, gick ut i vattnet för att begrava det gamla livet, börja ett nytt tillsammans med Jesus Kristus. Det finns en gemensam nämnare i det jag räknat upp här – tron på Gud! Den Gud som skapat världen, sände Jesus Kristus för att ge oss hopp och framtidstro. Om detta berättar vi mera om i vår Sommarkyrka på Kafé Station. Varje söndagkväll kl 18, välkommen till dessa möten som pågår till och med 5 augusti.

Med önskan om sol och värme – och ett välbehövligt regn (jag är bondpojke från Gunnarn…!)

Lennart Holmner 

Copyright © pingst Umeå