Läsårslöfte

Jag brukar inte ge något nyårslöfte, det har liksom aldrig känts som min grej. Det brukar bli nytt år och ändå rullar allt på som vanligt, det känns inte så märkvärdigt egentligen.

Nu är det en ny termin, ett nytt läsår och ett nytt arbetsår. Sommar och semester sjunger på sista versen. Jag har precis avslutat en lång och skön ledighet. Sömn, sol, tid för relationer och tid för egna intressen har gjort sitt och jag kan konstatera att jag känner mig ganska återhämtad. Men jag vet av erfarenhet att vardagen kommer att tära på mig. Stress och press och krav och tusen saker att förhålla sig till.

Så, för att klara av allt detta brukar jag varje läsårsstart tänka många fina tankar om hur jag ska lägga upp livet för att hålla ihop lite bättre än föregående läsår.

Jag ska
– lägga mig i god tid varje kväll
– minska ner skärmtiden till att bara gälla helgerna
– istället för skärm ska jag läsa mycket mer
– jag ska inte förvänta mig egentid på vardagar utan istället ge barnen den tid de behöver
– jag ska röra på mig mer

Ungefär så.

Jag har arbetat i tre dagar nu. Jag håller mig till planen och jag håller ihop. Och jag har ambitionen att fortsätta hålla mig till planen. Ändå vet jag någonstans i bakhuvudet att det kommer blir svårt och att jag har misslyckats förut… Men jag vill och ska försöka, för jag tror att det är bra för mig. Men just för att jag vet hur det brukar gå vågar jag inte kalla det hela för ett löfte. För löften håller man. Punkt slut.

Men även om jag misslyckas, så finns det någon annan som alltid håller sig till planen, som gör det som är bra för mig – ja som till och med har avgett löften för min skull. Och som håller vad Han lovat.

Gud själv. Han har lovat att vara med oss alla dagar, att aldrig överge eller svika oss. Det löftet gäller inte bara för ett läsår, det gäller i evighet!

Rebecka Enström

Är gud med mig?

 

Ibland börjar jag verkligen fundera hurvida Gud verkligen hör bön och är med mig i min vardag, i mina bekymmer, något som Han har sagt att Han ska vara.
 
Dom här funderingarna har dykt upp lite extra för mig i sommar. Det är nämligen så att jag i slutet av maj fick veta att jag hade diskbråck, dessutom ett så kraftigt som skulle kunna opereras. För mig blev det ett slag i magen, planerna för sommaren blev kastade i älven och jag kände mig allmänt nedslagen. Speciellt surt kändes det att eventuellt skulle jag missa möjligheten att både leda lovsång på 2 konferenser i sommar och komma iväg på min semestertripp söder ut. Jag bad över att ja skulle kunna få göra det jag planerade och att ryggen skulle bli bättre av sig själv.
 
De här tankarna var då i slutet av maj och nu är de början av augusti. Hur gick det då?
Jag har haft en otrolig bra hjälp av sjukvården, jag har fått komma till läkare både på vårdcentral och på Universitetsjukhuset utan en lång väntetid. Jag fick godkännande av läkare att åka iväg och spela lovsång på konferenserna plus min semestertripp. Jag har även hunnit med att blivit opererad för diskbråcket, varit sjukskriven samt börja jobba igen. 
 
Med facit i hand är jag övertygad att Gud hade en vakande hand över mig i sommar.  Här sitter jag 1 dryg månad efter jag fick smärtor, smärtfri och på väg att bli helt utan symptom. Gud är god, han står för de han har sagt. Inte alltid som du och jag tänker utan som han.  
 
Josua 1:9  ” Har jag inte befallt dig att vara stark o frimodig? Var inte rädd för Herren din Gud är med dig vart du än går.”
 
Heb 13:5b ”Gud har själv sagt: Jag ska aldrig lämna dig eller överge dig.”

Guds rika välsingelse!

Victor Brännström 

SLUMPEN ELLER …….

Jag sitter där i husbilen, på väg hem från Lappis ( En av sommarens konferenser inom Pingst.)

Summerar veckan. Trött men mår helt underbart.

Så ringer telefonen. ”Stanna stanna så fort som möjligt” hör jag en röst full av skräck säga. Fattar ingenting. Men lyder min fru vilken var rösten. Stannar på närmaste parkeringsruta, men märker ingenting. Fattar ingenting. Väntar tills hon stannar bakom. Då berättar hon att det var något som kom från husbilen. Det var isolering som förkolnat, vi går runt bilen men ser ingenting, då öppnar jag motorhuven och ser hur det ryker och en del har förkolnat.

Då vi fått bilen till verkstaden, berättar reparatören att en isolerings bit hade fallit på grenröret, vilket hade resulterat till att en kabelhärva nära tanken hade brunnit. Slumpen eller….

Jag tror på Guds beskydd och omsorg. Änglavakt.

Bibeln beskriver att våra dagar är räknade. I psalmen 139:16 i bibeln läser vi följande: ”Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt.” 

Vi här i Pingstkyrkan tror på vad bibeln lär och det försöker vi praktisera. Vill du veta mer så hör av dig eller varför inte besöka någon av våra sommargudstjänster på Kafé Station söndagar kl 17.00 fram till och med den 6 aug.

Lägg på minnet Jesus älskar dig.

Kejsarens nya kläder….

 

Känner du till ”Kejsarens nya kläder?” Den danske författaren H.C. Andersens klassiska berättelse om en ledare, mest upptagen av sin egen makt o fåfänga, samt hans stab med noll förmåga att ifrågasätta det uppenbara. Tills ett barn med barnets oförställda uppriktighet påvisar det egentligen alla vet men inte vågar nämna – kejsaren är ju naken! Rekommenderar den sagan, mycket sedelärande i sommartid (och alla andra tider för övrigt…)
En modern variant av denna saga hörde jag om denna vecka – ett radioprogram som tog upp temat träning i naturen. Någon expert intervjuades om det fantastiska att använda skogen, naturen, som träningslokal…det presenterades så seriöst att jag var tvungen att gapskratta åt fenomenet där jag satt och körde. På fullt allvar fick vi i Sverige reda på att man kan ge sig ut i skogen, hoppa på stubbar, kliva över nedfallna träd och hänga i grenar likt en modern Tarzan!
Eller att lägga sig under en gunga i nån lekpark, häva sig upp med armarna, ett perfekt träningsredskap! Visst är det fantastiskt?! Det hade vi ingen aaaning om….?!

Eller det faktum att Johan Gustafsson, som suttit som gisslan sedan 2011 i Mali och äntligen släpptes. Vi kan alla ana den glädje, lättnad och alldeles överväldigande upplevelsen det måste vara för familjen, och för honom själv naturligtvis. Familjen är troende, tillhör Pingstkyrkan Värnamo. Johan och familjen har i kristen media uttryckt sin tacksamhet för omsorg, förböner och stöd under dessa svåra år. Bara Gud vet hur mycket människor har bett, våndats, längtat och hoppats. Men en märklig tystnad tycks ha drabbat de stora tidningarna, radio och TV – har du sett, hört eller läst att de rapporterat om det rätt så självklara – att människor i sin nöd vänder sig till Gud och ber om hjälp?
Tänker också på vår ”riksguru” Leif GW Persson – som varje vecka dyker upp någonstans och säger kloka saker. Oftast ses han som en auktoritet och en sanningssägare, dessutom en person som flest människor vill spendera semestern med (enligt någon färsk undersökning…) Men när han ger uttryck för sin musiksmak och säger att frälsningssångerna är de bästa att lyssna på, för de ger tröst och hopp – då lägger sig en förlägen tystnad över kultureliten och experter av olika slag. Ändå säger han ju det mest självklara för varje troende människa – vi behöver budskapet om Gud, budskapet om att det finns räddning och hopp för varje människa! Att det ska vara så svårt att bejaka det som många innerst inne vet! Det är väl därför Jesus säger att vi måste bli som barn för att komma in i himmelriket.
Vi berättar mera om detta i våra gudstjänster på Kafé Station i sommar, varje söndag tom 6 augusti kl17 – välkommen!
Med önskan om en alldeles underbar sommar,
Lennart Holmner

Frälsningssånger: typ Blott en dag ett ögonblick i sänder, O, hur saligt att få vandra, Som en härlig gudomskälla (fritt ur minnet, kan vara någon annan sång också som GW nämnde…)

Bevara riten så kommer riten att bevara dig

Jag har en ganska ny, fin cykel. Visst skulle den säkert behöva smörjas upp och med all säkerhet må bra av en tvätt men egentligen är det mest en sak som irriterar mig med min 30-årspresent, stödet funkar dåligt. Det innebär att närhelst jag ska ställa den ifrån mig behöver jag ett träd, en lyktstolpe eller i bästa fall ett cykelställ. Den orkar inte riktigt stå av sig själv, bära sin egen tyngd. Häromdagen då jag ställde den ifrån mig i ett av landstingets enorma cykelställ blev det till en bild för mig. Det räckte inte bara med fåran jag styrde in cykeln i, jag behövde också ta lite stöd från cyklarna bredvid (oroa er inte, ingen cykel kom till skada under processen). 

Tänk om det fick vara så som jag tror att det är tänkt, att när vi har svårt att bära upp vår egen tyngd, så är församlingen vårt cykelställ och andra som tror de som stöttar och håller oss uppe.

Jag lyssnade på avsnitt 52 av Dagens människa, tidningen Dagens podcast, där journalisterna Malin Aronsson och Daniel Wistrand intervjuar jazzsångerskan och teologistudenten Isabella Lundgren. Hon säger något som fastnar i mig, jag vet att jag hört orden förut

Bevara riten så kommer riten att bevara dig

Det är lättare sagt än gjort när livet är väl tungt, det vet jag av egen erfarenhet. Att fortsätta be eller åtminstone sucka till Gud kan vara en sak, att försöka läsa Bibeln eller upprätthålla ett andligt liv på någon nivå en annan. Att komma till kyrkan, på gudstjänst eller till sin hemgrupp, det är nog det svåraste. Ändå tror jag verkligen på de orden. Bevara riten så kommer riten att bevara dig. Precis på samma sätt som att vi behöver äta regelbundet, sova 7 timmar per natt eller röra på oss ca 30 min per dag för att må bra. På samma sätt behöver vi se till våra andliga behov. Inte alltid för att vi känner för det, utan för att vi vet att det är gott för oss.

Hoppas innerligt jag lyckades få fram detta utan att skuldbelägga någon, orden är minst lika mycket till mig själv som till någon annan som sagt. 

Och förresten, på tal om riten. Söndag den 2, 9, 16, 23 och 30 juli och 6 augusti är det sommargudstjänst på Kafé Station kl 17 och vi är välkomna, i det skick vi är. 

Ha en fin sommar!

LIVETS FRAMTID

”Sjung om studentens lyckliga dar.” Så har man sjungit sedan mitten på 1800 talet.

Livet har gått vidare sedan dess, men sången lever vidare och sjungs vid den här tiden på året.

Så här säger texten vidare ”och den ljusnande framtid är vår.” 

Jag hör till de som inte tagit studenten utan slutade när jag gått ut nian. Då känns de skönt att jag ändå på något sätt har kunnat och kan luta mig mot den strofen.

Livet ser inte alltid så ljust ut, mycket möter oss människor som man inte förstår och ändå vill jag påstå att livet har en framtid.

När jag som människa vänder mig till världens skapare så finns det en framtid. Bibeln beskriver att det kan jag göra genom att jag räcker ut handen mot Guds Son Jesus Kristus som gjort det möjligt att livet har en framtid. Livet med Jesus ger mycket här i livet, det kan jag konstatera av egen erfarenhet. Men Bibeln beskriver mycket tydligt att det finns en framtid med Jesus i himlen.

Vill du hör mer, hör gärna av dig till oss i Pingstkyrkan.

Glad Sommar!

Läser du bibeln? Jag trodde väl det. Du är en av många som nöter på med goda vanor.

Även när det är rörigt och stökigt omkring dig erövrar du din stund för en daglig dos från bibelappen eller från din pärmbibel.

Ibland kan du nästan fysiskt förnimma något av en beröring och tankarna centreras kring ett namn; Jesus. Orden liksom tryter och du blir sittande i beundran inför Skaparen. Lovsången får fäste hos Gud.

Emellanåt hisnar du över de djup och de hemligheter som rullas upp. Andra gånger är bibelläsningen som en ordinär frukost. Den ska bara intas.

Du är mindre rädd för dina svagheter och nederlag. Nåden har drabbat dig så många gånger att Du nästan litar på Guds kärlek.

Sista tiden har du drömt om att kunna be för andra med större “precision”. Din längtan kommer att infrias. Märkligt hur medlidandet för människor i nöd också är koncentrerat i Jesus.

Du återkommer gärna till den obeskrivliga kärlek som når sin höjdpunkt på Golgata. Du vill inte släppa tanken på den kraft som demonstrerades i Herrens uppståndelse. Är det rimligt att få se något av den Kraften i de cirklar du rör dig? Ja.

Du har också funderat på att visa större omsorg, att komma i bättre tajming till dina närmaste. Kanske också vidga cirklarna och göra gott för någon eller några som har det kämpigt.

Du är på väg. Vi är på väg. Församlingen är på väg. Glad sommar!

Gud är på din sida

 

Jag har en tröja med texten ”Även om du inte tror på Gud så tror Gud på dig.” Det kanske låter konstigt?

Vare sig du är en människa som valt att tro på Gud eller inte så vill Gud  vara på din sida. Som människor får vi tro på Guds existens, men Han inte bara tror –  utan VET att Du finns. Varenda en av oss. Gud är inte exklusiv bara för några få. Gud är för alla. Och även om du skulle ha svårt för att finna den tron så ska du veta att Gud inte är emot dig, han är för dig. Lika nära dig som han är nära mig, lika mycket på din sida som på min sida. Allt du behöver göra är att säga ”JA” jag vill också tro.

JA, jag vill också tro. Det handlar om tron på Jesus Kristus, Guds son, som dog för varje människas synd och därmed gav oss vägen direkt till Gud.

Gud är på din sida. Inte längre bort än ett JA!

På väg mot Umeå

Ulf Sundkvist

Jag lunchade med Nils Ulander häromveckan. ”Dagens buffé”, på hans favoritställe, en Indiskt restaurang. Under lunchen samtalar vi om livet, om alla församlingar vi tjänat genom åren, hur vi lärt känna varandra och blivit vänner. Vi delar segrar och skrattar gott, men vi delar också våra svagheter. Kampen. Såren. Sprickorna. Samtalet kryper nära. Riktigt nära.

Under våren gör vi delvis en gemensam resa. Inte bara så att jag ska ta vid efter Nils, vi ska båda lämna något och gå in i ”ny tid”. Nils lämnar sitt föreståndarskap. Jag och Louise en församling och en stad, som varit en del av våra liv i väldigt många år. När Nils berättar om sina känslor inför uppbrottet och överlämnandet känner jag igen mig. Lättnad och sorg. Samtidigt. Jag speglar tyst hans berättelse i min egen.

14 år i Karlskrona. Vi hade egentligen inga relationer till staden. Ingen släkt. Inga vänner. Vi kände ingen när vi kom från Sundsvall. Men det visste vi att det fanns en församling där, som bar en vision om att göra skillnad, en vision om att ta med evangeliet ut i världen. Vi visste också att Karlskrona var en av Sveriges vackraste och soligaste städer, men inte mycket mer. Jo, den där U-båten, U-137, förstås! Att bryta upp och lämna efter så många år är speciellt. Det är som ett varmt, utdraget farväl. Om vi inte kände någon när vi kom till Karlskrona är situationen en helt annan idag. Nu är vi en del av en levande kyrka som är mycket större än Pingstkyrkan. Vi är en del av en levande stad som gett oss många vänner och fina möten. Vi har följt över 100 personer in i himlen och ett 150-tal ner i dopets vatten. Vi har fått se ett omfattande socialt arbete växa fram, men också våra egna barn växa upp och stå på egna ben. Härliga år som vi är så tacksamma för.

Nils har gjort en liknande resa. Hans berättelse berör. Det är skört och starkt samtidigt. De senaste årens ohälsa har krävt sin tribut. Men han ändå burits av församlingens trohet i bön och sin ungdoms kallelse att tjäna Gud.

För Louise och mig, har resan mot Umeå precis börjat. Under våren har jag varit på besök ett par gånger. Jag har bland annat mött alla församlingsledare i personliga; ”En timme av ditt liv”- samtal. Oerhört givande! Men vi har ännu inte haft avsked här i Karlskrona. Det är Pingsthelgen vikt för. Sedan kan flyttlasset gå. Men eftersom vi tjänar som pastorer båda två nuförtiden – jag i Pingstförsamlingen som föreståndare och Louise som sjukhuspastor på Blekingesjukhuset – har vi beslutat att flytta upp lite stegvis. Jag kommer redan i augusti och Louise lite senare. Siktar på våren 2018, när det visar sig vilken uppgift som väntar på henne. Det ger också Louise möjlighet att fullfölja sin fortbildning i Sjukhuskyrkan och mig möjlighet att hitta ett vettigt boende. Så det blir lite pendlande för oss båda i början.

Våra barn, Hanna (f 86) som är gift med Michael bor i Sundsvall, medan Linn (f 87) och Magda (f 96) troligen blir kvar här i Karlskrona. Självklart hoppas vi att de också skall inse fördelen med det halvarktiska klimatet, de långa vintrarna och en älv som försörjer halva Sverige med el. Vi får se hur Gud leder.

För oss känns Umeå exotiskt. Inte bara för att det ligger 115 mil norrut utan också för dialekten, alla studenter, Station, Hannaskolan, Secondhand, Lp, Dalkarlsås Folkhögskola och för alla församlingar, men framför allt för er, kära församling och den vision som finns i Pingstkyrkan om att beröra hela regionen med evangeliet. Vi ber och tror på en tid då vi tillsammans med alla de andra kyrkorna ska våga göra som Jesus när han intog Jerusalem på en Åsna och ett kors. Visserligen fick han betala med sitt liv, men han vann ju hela världen. Ser nu fram emot att möta er alla. Under tiden; låt oss be för varandra med förväntan på Gud och hans mäktiga kraft.

När lunchen var över och vi på väg tillbaka till kyrkan igen, stötte vi ihop med en av Nils döttrar: ”Välkommen till Umeå”, sa hon leende. Tack! Orden värmde hjärtat!

Ulf Sundkvist
Ulf Sundkvist
Tillträdande föreståndare och pastor

Vill du läsa mer av mig rekommenderar jag ledarkrönikorna i tidningen Dagen:
http://www.dagen.se/dagen-landingpage/Tag/Ulf%20Sundkvists%20kr%C3%B6nikor

Jag räcker inte till

Härom söndagen släpade jag iväg mig själv, och en sliten skara familj, till kyrkan för att fira gudstjänst. Jag använder orden “släpade iväg”, för det var precis så det var. I perioder far livet inte särskilt milt och varsamt fram med oss människor som ni vet.

När jag gick hem och under kommande vecka ekade orden från en sång jag fick lyssna till vidare i mig.

Vänd dig inte bort

visa vem du är

göm inte dina nederlag

glöm inte att du är en vanlig människa

och jag behöver dig.

 

Så ge mig dina fel

ge mig dina svek

och sorgen i dina anletsdrag

glöm inte att du är en vanlig människa

och att jag älskar dig.

(text: Frank Ådahl)

I samma veva fick jag ett mms från en av mina pastorer med två sidor ur Tomas Sjödins fantastiska bok Det händer när du vilar.

“Tänk om det är en del av människans konstitution att vi inte räcker till? Och att det finns en tanke bakom det: nämligen att vi ska söka oss tillsammans, vägra begränsa resurserna till de egna och vägra begränsa tillvaron till det inomvärdsliga. När man inser att man inte räcker till öppnar man sitt liv för de hjälpkrafter som finns att tillgå. De gånger mitt liv tagit en ny och oväntad vändning har sällan varit när jag ryckt upp mig och tagit nya tag utan när jag slutat att rycka upp mig, släppt taget och öppnat mig för hjälp. Från Gud och människor. Det finns ett trebokstavsord som samlar hela den där kunskapen: Nåd. Nåden är det som skarvar på täcket så att man kan sträcka ut sig i sin fulla längd utan att frysa om fötterna.”

Så här kommer det: Älskade Gud, älskade församlingsmedlemmar, älskade trossyskon, vänner, bekanta, sökare och alla andra som möjligen hittar till detta inlägg: Jag räcker inte till, inte ett dugg faktiskt. Om jag någon gång gett ett annat intryck så vet ni nu sanningen.

Och det fina är att här kommer detta löfte, från Gud själv, in i bilden:

” […] ’Min nåd är allt du behöver.’ Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig.” 2 Kor 12:9

Copyright © Dandelion by Pexeto