MELLAN HOPP OCH FÖRTVIVLAN

För någon vecka sedan var jag till Göteborg. På vägen dit slutade min klocka att fungera. Kände mig dåligt klädd och handikappad, samma klocka har hängt på min arm i över 30 år.

Går in i en uraffär och frågar, får till svar. ”Gå till skomakaren vi ska gå en kurs.”

Går till skomakaren han svarar ”Det fixar jag”

Vi lever mitt mellan Kristihimmelfärdsdagen och Pingst. Där i ett rum sitter Jesu lärjungar och några till och samtalar och ber. Där finns Petrus ( förnekaren ) Tomas ( tvivlaren ) Maria Jesu mor. Undrar vad de tänkte?

Kraftlösa, förtvivlade eller kanske rent av hoppfulla.

Det påminner mig om min stund i Göteborg. Kan skomakaren ordna det här?

Jag pendlade mellan hopp och förtvivlan.

De som satt där i rummet i Jerusalem hade lyssnat till Jesus som hade sagt. Jag skall sända en annan hjälpare.

I Apostlagärningarna kapitel 2 så står det ”När Pingstdagen kom” då kom kraften de behövde för att komma vidare i livet.

Passa på och gå på någon Gudstjänst i Pingsthelgen och lyssna till mer 

FAITH 19 Maj

faith sänd.001

”faith

Välkommen på FAITH goes SÄND, en heldag med tema mission för dig som är youth eller ung vuxen. Välkommen 19 maj till Kafe Station. Everybody bring somebody!

Program
10:00 Möte,  Andreas Svedman
11.00 Seminarium, Ibra, Sam Wallsten
11.45 Live stream från Hamburg, Red Light District, Marlen Israelsson
12.00 Lunch
13.30 Kahoot
14.15 Seminarium, Är jag sänd?, Andreas Svedman
15.00 Fika med berättelser från elever från missionsskolor
15.30 Seminarium, Grace Children, Lydia Bekele
16.00 Seminarium, Här och nu för hela världen, Elias Nestander
16.30 Q & A, Andreas Svedman, Mateusz Nowicki, Sam Wallsten m.fl.
17.00 Middag
19.30 Möte Faith, Andreas Svedman

 

Tillåt mig tvivla

Jag skulle vilja påstå att tvivel är en del av livet, även för oss som tror. Ändå har jag märkt att många människor som växt upp i ett kyrkligt sammanhang inte har funnit plats för tvivlet, frågorna som inleds med: Hur kan Gud…?, Vad tror jag egentligen om…?, Stämmer det verkligen att….? Osv

När tvivlet och frågorna inte får rum kvävs tron. Då kan tron bli konstlad, som en mask som jag måste hålla upp för att passa in i det sammanhang där alla andra tycks tro och aldrig tvivla. Det kan fungera en tid, men om det spelet pågår för länge skapas sår. Jag blir bunden, instoppad i en mall som jag så småningom måste ta mig ur för att överleva rent själsligt.

När tvivlet och frågorna däremot har sin plats öppnas den raka och ärliga kommunikation som behövs för att bygga en långvarig relation, både med andra kristna och med Gud själv.

I Bibeln berättas om Tomas, en av Jesu lärjungar, som i ett första läge inte hade varit med och fått se Jesus efter hans uppståndelse från det döda. Tomas kunde inte tro att det var sant. Men han vågade säga det, han visade sitt tvivel för de andra. Jesus, som känner dig och mig, och som också kände Tomas visste om hans frågor och gav honom de svar han sökte. Jesus visade inte bort Tomas och han skällde inte ut honom.

Min egen tro har också växt genom svårigheter. Inte för att jag krampaktigt har hållit fast utan för att jag har tillåtit mig att pröva tron. Bär min tro trots problemen? Vad händer med min tro när jag inte orkar prestera? I de mörkaste perioder när frågorna hopat sig och allt sett hopplöst ut, då tog jag ett steg tillbaka, jag försökte inte hålla masken eller spela rollen som en ”fin troende kristen”. Jag tillät mig att undra, fråga och att bara vara. Men jag fann att Gud bar mig. Jag har fortfarande inte alla svaren, och jag undrar fortfarande över saker. Men genom tvivlen har jag funnit en tro som håller.

Tvivlet får inte bli vår identitet. Tvivlet i sig är inget vi bör sträva efter, söka oss till eller leva av. Men när frågorna kommer ska vi ställa dem ärligt, det för oss framåt i tron. Och här kan du och jag hjälpa varandra genom att ta emot varandras frågor!

Tomas har i efterhand ibland kallats Tomas Tvivlaren. Jag kan tycka att det låter negativt. Han stannade ju inte kvar i tvivlet. Tomas Den Ärlige – eller nåt liknande – hade varit ett bättre namn…

Rebecka Enström

Visdomsord från en husvägg…

Veckan inleddes med ett tråkigt men nödvändigt grundarbete – att skrapa väggarna till gårdshuset vi har på vår tomt. Solen och tiden har gjort verkan, det är närmast akut behov av ommålning. Nu är det gjort efter konstens alla regler och diverse råd från en duktig butikschef (reklamförbudet hindrar mig att berätta vem….) Under det monotona skrapandet kom jag att tänka på min farbror Otto, och genast blev jag både gladare och djupt tacksam. Otto, som dog 2001 var vår närmaste granne hemma i Gunnarn. Var gift med Berta, förmodligen den godaste människa jag träffat, idag 90 år gammal. Deras barn var och är mina närmaste kusiner. Nåväl – Otto var skogsarbetare och sedan byggnadssnickare, en man med stor yrkesskicklighet och hög arbetsmoral. Satte sin ära i att arbeta hårt och göra rätt för sig. En vardagsmorgon 1979 vaknade vi, nygifta och allt, av ett väldigt oväsen – hela huset tycktes skaka. Det var farbror Otto som hade fått upp tempot, han hade tagit på sig att skrapa och måla om huset som vi bodde i. Huset ägdes av en gammal tant som var blind, hon bodde där med två av sina döttrar, ”gammjänter” som man sa på den tiden. Jag gick ut och hälsade på Otto, berömde honom för hans arbetsflit. Fick ett mycket tydligt svar: ”Ja, ärbet man ba no kringt sä..!” Det betyder ungefär ”om man kliver upp på morgonen och börjar arbeta så hinner man mycket”. Till saken hör att Otto var 61 år då – samma ålder som jag är nu. Jag tyckte han var rätt gammal…..men hans visdomsord följer mig fortfarande. På ålderns höst ringde han min pappa och berättade: ”Nu har jag kapitulerat, du får komma och be till Gud för mig.” Jag minns pappas glädje när han berättade om Ottos beslut. Några år senare flyttade han hem till den Gud han nog trodde på hela livet, men inte hade överlämnat sig till. Det är viktigt med grundarbetet på alla möjliga områden, om det gäller hus eller stora livsbeslut. Farbror Ottos kärnfulla svar och bestämda beslut har talat till mig denna vecka – sanna ord och handlingar som är lika giltiga idag!

Lennart Holmner

Skäms-saaben, en förebild för oss alla.

Det droppar från taken, fåglarna kvittrar och grannarna kommer ut ur stugorna efter vinterns dvala. Det är en aning snö kvar *harkel* men vår är det likafullt, det känns ju i hela kroppen!

På uppfarten står vår bil med rumpan bar. Detta efter en olycka på E4:an på väg till Övik för några månader sedan. Med himlens alla änglars beskydd snurrade den runt några varv med vår livskamrat och pappa innan den smällde i en snövall och stötfångaren bak gjorde sitt jobb, men det var också det sista vi såg av den. Utöver det fick avgassystemet sig en törn och när vi nu startar bilen låter det därefter.

Jag har generats över hur jobbigt jag har tyckt att detta är. Hur jag liksom knappt vill kännas vid bilen och tycker att det är lite pinsamt när vi glider in i vårt Svensson-Svensson område eller när jag blir upphämtad på jobbet, lämnar av barnen på skolan och så vidare. Så fort vi startar bilen, eller i samma sekund någon tittar på den går det liksom inte att ta miste på att den är trasig. Den är lite ful och låter illa. Dessutom är det ju ingen idé att tvätta den när den ändå ska in för reparation, så skitig är den också.

Vi är alla trasiga. Går igenom livet med våra respektive skador, vårt fula, vår smuts, vår skuld och skam. Tänk om det syntes på oss? Om det, precis som på vår bil, inte gick att missa att det hänt något med oss alla, att vi är långt ifrån perfekta. Att vi alla är människor, i samma behov av Gud för läkedom, upprättelse, rening, omvårdnad, nåd för oss själva och våra familjer. Vilken befrielse det vore. Vilken trivsam kyrka det skulle vara att komma till som ny. Full av trasiga bilar och ingen som behöver skämmas när den sladdar in med sitt åbäke på Kungsgatan.

”Sanningen (om er själva?) skall göra er fria” står det i Joh 8:32 och ”Där Herrens ande är, där är frihet” i 2:a Kor 3:17. 

Om vi tillsammans söker Herrens ande, visar oss som de vi verkligen är inför både Gud och varandra, då tror jag på en frihetsrörelse, en frihetsrevolution, en frihetsväckelse. Som jag längtar!

Freedom reigns 

Framtidens Mötesplats April 2018

Det är ingen hemlighet att Pingst i Umeås lokaler är slitna. Både fastigheten på Kungsgatan och fastigheten där församlingens Kafé Station finns är i behov av omfattande renoveringar. Under hösten började tankarna ta fart. I kombination med takdropp på expeditionen insåg försmalingens ledning att vi inte kan sitta still längre: Det behövs handling och förändring. På ett enda möte i ledningen samlades 260 Tkr in för ändamålet. Därefter väcktes frågan igen i församlingen och på Årsfesten i januari beslutade Pingst i Umeå att utreda frågan och starta en insamling till en grundplåt för Framtidens mötesplats.

Frågorna som adresserats är om vi kan renovera, riva och bygga nytt eller helt enkelt sälja det vi har och söka oss helt nya möjligheter. Alla dörrar är öppna också dörren mot himlen. I utredningsuppdraget ligger också att ta med ett församlingsnära verksamheterna för att se om det finns möjligheter till utvecklat samarbete främst med Dalkarlså och eller Hannaskolan, PMU – Pingstkyrkans secondhand, station och LP.

Ekonomisk har vi nu en grundplåt på ca 500 Tkr, en projektledare för utredningen som fått i uppdrag att ge en första rapport på församlingsdagen i augusti. Så här skriver Andreas Linkvist som fått uppdraget.

Jag tackar för det stora förtroendet att genom en styrgrupp samt en lite större referensgrupp få lyssna in och se vad Gud har tänkt för oss i framtiden. Vi samlar information och lär oss, vad får vi göra, vad kan vi inte göra, vilka möjligheter och hinder ser vi, vad behöver vi, vad har vi etc.? Under tiden hoppas jag att ni ber för detta och hjälper oss i styrgruppen att få all fakta och information som finns så att inget går oss förbi. Har du frågor, tankar eller synpunkter skicka gärna ett mail till: framtiden@umea.pingst.se

Det är inte heller någon hemlighet att Gud hör bön och för honom så är allting möjligt. Nu ber vi och tror att Gud skall leda oss i processen. Den andra söndagen i augusti räknar vi med att ha ett underlag för fortsatt samtal.

Ulf Sundkvist, pastor och föreståndare
Leif Nyman, ordförande

Guds legitimitet

Jag skulle inte kunna tro på en Gud som inte vet vad lidande är. En sådan Gud skulle ganska snart förlora sin legitimitet. För hur skulle han kunna förstå hur det är att bli riktigt ensam, övergiven och sviken om han inte själv varit där. Han skulle förmodligen kunna lyssna och kanske förmedla viss tröst, men skulle han förstå? Knappast. En Gud som ohotad varit kvar i sin himmel med gator av guld och kristaller, hade inte berört mitt hjärta.

Nej, den Gud jag vill tro på måste veta hur det är. Helst måste han drabbas inte bara av olyckorna i tillvaron utan också av mänsklighetens värsta synd och mörker, av vår ondska när den är som mest diabolisk. Egentligen borde Gud kliva in under domen, gå in i helvetet för att möta oss där. För hur skulle annars den av förintelsen drabbade kunna tro?

Så tänker jag när jag ser upp emot korset, mot den förvridna gestalten där, torterad, slagen, smädad och övergiven. ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?” När jag ser upp emot det där svarta nakna korset vinner mitt hjärta insikten att Gud faktiskt vet hur det är att vara människa. Att han konfronterats av det värsta av allt ger Gud legitimitet att tala in i mitt liv.

Men han vet inte bara hur det är. Det var ju jag som skulle hänga där. Han tog mitt ansvar. Han ställde sig i gapet, offrade sig i mitt ställe. Han utmanande synden, ondskan och djävulen själv där på korset. Inte med dynamit eller kärnvapen utan med något långt mycket starkare, den utgivande självuppoffrande kärleken, som utan tanke på egen vinning ger sig själv för mänskligheten.

Om berättelsen slutat där hade jag förmodligen ändå varit troende, men nu slutar inte berättelsen med ett kors och en mörk grav.

”Med tunga ben närmade de sig platsen för deras sorg. Allt hopp var ute. De hade sett hur han dog, förnedrad, övergiven, blodig och slagen. Inte heller hade lärjungarna ställt upp på hans sida. Istället för att rädda honom flydde de för att rädda sina egna liv. Tillråga på allt hade de gått och gömt sig. Det var som om de skämdes för sin tro att snickaren från Nasaret verkligen var den utlovade frälsaren, Guds älskade son. Deras tro gick om intet när de såg att han dog. Så när kvinnorna gick mot graven var det inte för att de trodde, utan för att ge en sista hälsning.

Det är då det händer. När de är som längst ner i sorgens djup, när livet tycks vara förlorat och allt hopp gått förlorat, det är då de möter ängeln med bud om Jesu uppståndelse. Det är då de möter Herren själv. Livslevande kliver han ut ur döden, in i livet och in i deras värld.”

Det är den berättelsen som lyfter mig när jag inte ser någon väg ut. Det är den berättelsen som ger mig hopp när döden kommer. Det är den berättelsen som säger mig att våldet och hatet och ondskan inte kommer att stå som segrare till slut.

Kärleken segrar! Graven är tom! Jesus Lever!

Ulf Sundkvist pastor och föreståndare i Pingst Umeå

LIVET ÄR TUFFT. MEN………

När jag tog min vilopaus och tänkte på bloggen jag blev ombedd att skriva kom den här rubriken rakt in i min tanke.

Spännande tänkte jag, vad blir det av det här. Men så är livet. Tufft, för många människor.

Jag möter dem lite nu och då, de ringer eller jag möter dem i olika sammanhang.

Människor som har det tufft på olika sätt, de kämpar, men når inte fram.

Du som läser de här raderna, kanske tycker att livet är tufft på många sätt.

Det är inte rättvist tycker du. ”Livet är tufft” ”MEN”

I bibelboken så läser vi så här i Hebreérbrevet kapitel 4 verserna 15 – 16

”Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. 16Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.” 

Mitt när livet är som tuffast så finns det en som känner med dig. MEN är det möjligt? För mig är det det. Jesus vill bära dig när livet är tufft. Du är aldrig ensam även om det kan kännas så.

Vill du ha mer kontakt med oss, så hör gärna av dig.

Dop i minusgrader

Kom till Dragonskolan en tidig morgon i januari. Inte en elev så långt ögat kunde se. Inte så konstigt egentligen. Det var ju söndag. Däremot var min kollega Johnny Edorsson på plats. Skinande glad stod han vid badtunnan som snart skulle fyllas med vatten och värmas upp. Inte för ett bastubad utan för en dophögtid som skulle avsluta Pingst Umeås Årsfest. Lite orolig måste jag tillstå att jag blev. Det var ju kallt. Skulle det funka? Vill ju inte gärna att det stora och heliga skall reduceras till ett spektakel. Vill man följa Jesus, ska det vara på riktigt och på allvar, men samtidigt är ju den efterföljelsen något av det mest glädjerika en människa någonsin kan bestämma sig för. Det är lite som en vigsel. Underbart och vackert, samtidigt som det är heligt och stort.

Några timmar efter vårt möte på parkeringen inleddes Årsfesten. Dragonskolans Aula fylldes med 400-500 hundra förväntansfulla människor, mer folk än det får plats i kyrkan. Sedan drog det igång och blev till något mer än jag vågat hoppas på. Lovsången lyfte, förbönen levde och barnen var lika utmanade och glada som bara barn kan vara. Biblar fick de också! När sedan dragningen gjorts om behovet av en ny mötesplats för Pingst i Umeå och det blev dags att ge respons var gensvaret påtagligt. Nu har vi löften på över en halv miljon kronor till en grundplåt. I början på veckan hade vi noll kronor. Det säger något om det engagemang som finns. Tillsammans blir det mesta möjligt, med tro på den Gud som delade Röda havet, då blir allting möjligt.

Dop då? Det dröjde ända till mörkret lägrade sig. Klockan väl väl runt sex på kvällen och det var riktigt kallt. Men vattnet var varmt och varma var också dopkandidaterna. De formligen lyste av förväntan när de i tro steg ner i vattnet och överlät hela livet åt den Gud som Jesus Kristus berättar om. Det var inte bara vackert. Det var en stark upplevelse av vad tro och övertygelse kan göra, men också en bild av en kyrka som inte låter sig bindas av traditioner och former utan vågar sig ut i det fria.

Ser nu fram emot nästa dop och ett år då Gud ska göra under!

Ulf Sundkvist – pastor och föreståndare

Vi finns till för varandra, väl?

Jag har förmånen, både privat och via mitt jobb, att få träffa barn varenda dag. Jag är så oerhört förtjust i barn, när ett barn kliver in i ett rum eller sammanhang, tycker jag att det är som om en bit av himlen själv kliver in.

Några av alla de möten jag haft med barn har fastnat lite extra. Jag minns till exempel när jag satt på bussen en helt vanlig dag, trött, sliten och lite ensam på något vis, trots att bussen var fullproppad. Plötsligt känner jag en liten, liten hand som utan tvekan tar stöd mot mitt ben för att resa sig upp. Det var så självklart på något vis, att ta stöd mot sin medmänniska. Att jag fanns där för honom.

En annan gång för många år sedan på bussen steg en liten flicka på som uppenbarligen inte hade det lätt i livet, med en mamma för sjuk både fysiskt och psykiskt för att ens kunna sköta om sig själv. Flickan gick rakt fram till mig och satte sig i mitt knä. Där fick hon sitta och tanka all den kärlek jag kunde ge henne mellan Ålidhem och Vasaplan. Hon behövde mig, och för mig var det en välsignelse att få vara det hon behövde en liten stund.

Och så nu senast, på besök i en förskola, där flera barn som egentligen inte känner mig alls, helt plötsligt står alldeles nära och ber om hjälp med glasspappret, att dela pannkakan eller stoppa ner fleecetröjan i täckbyxorna. Så självklart. Vi finns till för varandra. 

Bli som barnen säger Jesus, Guds rike tillhör dem. Jag tror att en av nycklarna till väckelse i vårt land handlar om just detta. Att våga bli som barnen. Släppa på stolthet och fasad. Att våga behöva varandra, våga be om hjälp, våga finnas till för varandra i vardagen, på riktigt. 

Därför är jag så glad över att vår församling fortsätter att arbeta aktivt för att bli en församling byggd på hemgrupper. Att bygga kyrka i vardagsrummet, precis som i Apostlagärningarna. Tänk så mycket lättare att ta med en granne in i trons gemenskap via det vardagsrum där hen redan suttit och käkat chips och kollat på fotboll. Och tänk så mycket lättare att komma ny till en kyrka där du direkt har möjlighet att få lära känna människor i ett mindre sammanhang. 

Varmt välkomna till vår årsfest/årshögtid nu på söndag kl 14-18 på Dragonskolan. Tro, bön, lovsång, fika och gemenskap utlovas. Och jag är ganska säker på att det även kommer att pratas mer om detta fantastiska som kallas för hemgrupper. 

(Om du läser detta och vill ingå i en hemgrupp, kontakta Lennart Holmner, en av våra pastorer, på 090-141012 eller lennart.holmner@umea.pingst.se)

/Elina 

Copyright © pingst Umeå