För mitt hjärta

Jag hade tänkt skriva om hösten. Om saker som blommar över och är som vackrast just då. Om sådant som vissnar och måste dö eller åtminstone vila för att kunna blomma igen. 

Men så blev jag sårad. Nu får den här texten istället handla om förlåtelse. Säkert är vi fler som behöver några minuter till reflektion kring detta. Vi bär ju alla på dem, de där inre såren, ärren. En del pinfärska och öppna, en del täckta av ärrvävnad och så de infekterade som vi envist lägger förband på, vägrar att lufta, rengöra och smörja. 

Jag tror att vi ofta misstolkar den smärta som drabbar oss när vi blir sårade. Vi vill instinktivt skydda oss själva från smärta. Det gör ju ont, och det vill vi såklart helst slippa. När vi blir sårade drar vi därför ofta slutsatsen att smärtan vi känner är fel. Det leder till att vi får svårt att lita på människor, vi håller oss på vår vakt, vi släpper inte in varandra. Men det är inget fel på smärtan! Smärtan säger oss att vi hållit vårt hjärta mjukt, sårbart. Och det är helt i sin ordning. Bibeln talar flera gånger om ett hårt hjärta som något negativt.  

Hes 36: 26 ”Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött.”

När vi blir sårade borde vi alltså snarare dra slutsatsen att det mesta verkar vara i sin ordning. Jag har ett mjukt och sårbart hjärta som jag har delat med mig av precis som det är tänkt. Den här bönen vill jag be just nu. För mitt hjärta.

”Gud, du ser hur ledsen och sårad jag blev av den/de här personerna. Du som känner mitt hjärta. Hjälp mig att leva i din heliga förlåtelse, även då jag inte kan förändra något av det som hänt eller den/de personer det rör. Ge mig mod att fortsätta leva med ett mjukt och sårbart hjärta.”

Lämna en kommentar


Namn*

Email(publiceras ej)*

Hemsida

Din kommentar*

Skicka kommentar

Copyright © pingst Umeå