”Samla för att sända

Plåtslagaren kommer klättrande ned från stegen utanför kyrkan. Han skakar uppgivet på huvudet. Det ser inte alls bra ut, berättar han. Ni borde egentligen byta hela taket, men det är ändå inte säkert att det blir bra. Det har läckt in så mycket och så länge. Men går det inte att lösa lite smidigare? Går det inte att bara fixa läckaget, hör jag mig själv fråga. Denna plåtslagare verkar säker på sin sak att det krävs något radikalt. Senare ska det visa sig att det går att skjuta den stora frågan om takbyte eller totalrenovering framför oss en kort tid till, en vinter eller två, med hjälp av en provisorisk lösning.

Uppe på kontoret är dock andra aktiviteter i full gång. Det planeras för höstens olika samlingar, möten och verksamheter. Det enda som märks av fastighetsproblematiken där är slitaget. Precis som i övriga delar av kyrkan. Det är som om vi vant oss vid att det mesta är slitet. Ett välsignat slitage. Vi har ju använt det för Guds verk, men snart går det inte längre. Därför är frågan om Framtidens mötesplats på bordet igen. Vi måste helt enkelt göra något.

Men det är inte bara problemen som driver, visionen driver också. Vi drömmer ju om en kyrka som inte bara sätter Jesus i centrum i kyrkan, utan också i staden. Vi vill se Jesus göra ett nytt intåg i den här välden. Vi drömmer om förvandlade liv och en förvandlad värd. Så vad är då nästa steg?

Jag tror att nästa steg handlar om att samla ihop oss och det vi har. Precis som Jesus bad lärjungarna samla ihop det de hade i mötet med människornas behov av mat. De fick inte ihop så mycket. Det blev fem bröd och två fiskar, men det de räckte och det blev över.

För vår del tänker jag att det handlar om att samla ihop oss och våra resurser. Vi är ju många, en stor slumrande kraft. Sedan jag kom hit till Umeå har jag fascinerats över vilka tillgångar som finns här. Vi har både Hannaskolan och Folkhögskolan Dalkarlså. Ett omfattande socialt arbete mest konkret uttryckt i LP och Secondhand, men även bland romer och nyanlända. Station som en fiskebåt mitt i centrum och så kyrkan med allt vad den rymmer, invandrargrupper och till och med ett teologiskt seminarium. Detta är och gör vi tillsammans med flera andra kyrkor i stan.

Men det är ganska spretigt, ingen av dessa verksamheter slår riktigt igenom. Vi blir därför ganska anonyma och delvis okända för folk i allmänhet. Genom att samla ihop oss och ta vara på de möjligheter som finns i samarbeten och kanske också samlokalisering kan vi bli en starkare och tydligare röst i staden. Därför ser jag inte en kyrkobyggnad när jag tänker på framtidens mötesplats. Jag ser ett kulturcentrum som präglas av andlig och social upprättelse, bildning och hälsa. Ett slags kluster där människor möts och fylls av tro och hopp utan att skämmas för sin tro. Allt med Jesus i centrum.

Fast detta handlar egentligen inta bara om att samla ihop oss för att bygga Pingst Umeå och vår framtida mötesplats. Det är inte motiv nog. Jag tänker att vi skall samla för att sända, för att plantera nya gemenskaper, för att träna och sända ut nya ledare, pastorer och missionärer. Vi skall samla för att stödja de andra församlingarna, det som redan finns och för att utveckla det. Allt med sikte på jordens yttersta gräns. Evangeliet och Jesus är inte bara för oss. Jesus är för alla! Så om plåtslagaren gjorde mig uppgiven för en timme eller två tänker jag nu att vi står inför stora möjligheter.

Ulf Sundkvist pastor och föreståndare, Pingst Umeå

Copyright © pingst Umeå