Usch för mörkret

Published by Rebecka Enström on

Jag har upptäckt det på senare år. Höstens och vinterns mörker påverkar mig negativt. Jag tycker det är skitjobbigt helt enkelt. Det är mörkt när jag vaknar och långt innan jag går hem från jobbet så är det mörkt igen. Däremellan är det i bästa fall molnfritt på himlen, men ofta så är det halvmörkt de timmarna också.

Än är vi inte där. Fortfarande är det dagsljus hyfsat stor del av dagen och solens strålar har inte övergett Umeå riktigt än. Men snart. Och jag gruvar mig. Vill helst bara stänga ögonen och ignorera det hela.

Och likafullt så lättar det blytunga mörkertäcket nånstans i februari-mars och jag kan öppna ögonen och jag kan andas igen. Jag vet det. Jag vet det nu i september och jag kan hålla fast vid det de närmaste månaderna. Och det är väl räddningen, tilliten till att årstiderna är pålitliga. Vårvintern kommer varje år.

Ändå handlar det här bara om ett fysiskt mörker. Det finns själsligt mörker också. Det är ännu värre. Men även i det mörkret finns det en vårvinter. Jag tror på en Gud som kan lätta på det själsliga mörkertäcket och som kan hjälpa oss att våga öppna ögonen och andas igen. Inte heller i en relation med Gud kommer solstrålarna alltid att lysa men Guds ljus finns ändå alltid där bakom molnen.

Jag kom att tänka på en text ur en av Carolas sånger:

”När löven faller av och kvar är vi
Ett litet frö får dö och bli till liv
När regnet faller ner utför min kind
Du torkar alla tårar med din vind

Då ser jag din kärlek mot mig
Då känner jag livet ifrån dig
När regnet faller ner utför min kind
Då vet du att jag älskar

Som himlen runt vår jord ditt ord består
Och leder mig på vägen som jag går
Som ljuset ifrån skymning gör mig väl
Så styrker du det svaga i min själ

Så ser jag din kärlek från dig
Så känner jag livet inom mig
Som himlen runt vår jord ditt ord består
Då vet jag att du älskar”

 Tilliten till Gud. Det är räddningen.

Kategorier: Blogg