Fantastiska människa

Published by Rebecka Enström on

Människor fascinerar mig. Jag brukar åka buss till jobbet och under den bussresan blir det så tydligt för mig, alla dessa människor som finns. Vi är hur många som helst och alla är ändå helt olika. Olika till det yttre och till det inre. Jag tycker det är spännande att tänka på vilka dessa olika människor är. När jag sitter där på bussen brukar jag fundera: Vart är hon på väg? Vad är hans intressen? Vilka bördor måste hon bära? Vad har han varit med om? Vad längtar hon efter? Vilka relationer har han omkring sig?

Det är förstås omöjligt att gissa rätt. Variationsmöjligheterna är oändliga. Men själva tänkandet är nyttigt ändå tänker jag. Trots att jag inte får några svar så vidgar det mina vyer. Jag får inse att vi alla har en historia att berätta, i sin helhet helt olik alla andras. Och jag får också tänka utanför ramarna, det yttre hos en människa avslöjar inte hela berättelsen.

Jag minns att när jag var liten så ville jag vid nåt tillfälle måla en helt ny blomma. Den skulle vara olik alla de blommor som redan finns men ändå lika fin. Det blev ganska snabbt problematiskt för mig. Hur jag än bytte färg och ändrade form så blev blomman i någon mån lik nån av de som redan finns. Eller så blev den ful. När jag klagade över detta för min mamma så sa hon ungefär så här: ”Det är nog för att Gud redan har hittat på det vackraste, han vet precis hur man skapar en fin blomma”. Och jag förstod en del av Guds storhet.

Jag tänker att det är samma med oss människor. Gud vet precis hur man skapar vackra människor. Han har gjort det länge och han fortsätter hela tiden. Alla de där människorna på bussen, de är Guds skapelse. Vackra. Jag skulle inte kunna göra dem vackrare.

En av alla människor är jag själv. En annan är du. Fantastiska människa.

Kategorier: Blogg