Att ta Ansvar

Published by Erik Härgestam on

Hittade boken under försommaren, bläddrade lite förstrött, la tillbaka den men efter ytterligare några varv återvände jag till hyllan och bestämde mig.

I augusti var det läge att ta sig an den, Ylva Eggehorns bok Att ta ansvar för Gud Om hängivenhet som motstånd. Utgiven på Cordia (2004).

Varifrån kommer litteraturen som dröjer sig kvar, som lämnar doft och smak man vill återvända till? Det är inget fel med mainstream i stora upplagor med penningstark lansering. Men böckerna – där redan omslaget är nedtonat, skrivna till synes långt ifrån huvudfåran och ändå märkvärdigt mitt i centrum – de kan utöva en sällsam dragningskraft.

Varsamt, respektfullt och briljant sammanför Ylva Eggehorn två människor, deras livsöden och deras texter. Huvudpersonerna har aldrig mötts, men deras korta liv sammanfaller på ett anmärkningsvärt sätt.

Han heter Dietrich Bonhoeffer, är tysk präst och kommer att bli en av dem som ser och vågar ta ställning emot militärt vansinne, aggressiv härskarretorik och den demoniska nedrustningen av människovärdet som inom kort av ska ödelägga en hel kontinent. Bonhoeffer skriver: Ondskans maskerad har fått alla etiska begrepp att virvla om varandra… vem håller emot?

Hon, Etty Hillesum, med judiska föräldrar som flytt undan pogromerna i Ryssland, växer upp med drömmar om författarskap. Hon är hungrig på livet, på kunskap och hon tar för sig. Hennes privatliv är långt ifrån okomplicerat. Hon dras alltmer till ”Gud”- ett laddat ord som hon själv förser med citationstecken. Samtidigt vänder hon ut och in på meningen med livet: Allt sker av en slump, eller också sker ingenting av en slump. Om jag trodde det första skulle jag inte kunna leva, men ännu är jag inte övertygad om det senare.

Han, Boenhoffer skriver till en vän: Jag måste genomgå denna svåra tid i vårt folks historia…vi kommer att ställas inför fruktansvärda alternativ. Han blir alltmer involverad i skyddet av judar och i aktivt motstånd mot naziregimen.

Båda har val. Han kan stanna i USA, få en attraktiv församlingstjänst. Hon kan fly innan snaran dras åt. Han återvänder till Tyskland. Hon söker sig som frivillig(!) socialarbetare till koncentrationslägret Westerbork.  

Sommaren 1943, när Ettys liv håller på att rinna ut, då hon själv blivit ett nummer som ska likvideras skriver hon i sin dagbok: Min Gud, du har gjort mig så rik, låt mig också få dela ut med fulla händer. När jag står i ett hörn av lägret, med fötterna planterade på Din jord, ansiktet vänt mot Din himmel, då händer det att tårarna strömmar ner över kinderna, sprungna ur en gripenhet och tacksamhet som söker utlopp. Jag är sedan några dagar mycket trött. Jag kämpar inte med Dig, Gud, mitt liv är ett enda samtal med Dig.

Båda berövas sina liv men lämnar outplånliga avtryck. Från dagboksanteckningar och brev till teologiska handböcker.

Ylva Eggehorn skriver utan darr på pennan att båda två väljer en livshållning där människor kan räta på ryggen. Och de grundar sitt motstånd i hängivenhet – en allt djupare kärleksrelation till Gud.

I det avslutande kapitlet utmanas läsaren att fundera över vår tids sekularisering/religion som likt en loppmarknad bjuder på allt; upplevelser, idéer, njutningar och nostalgi. Men, säger Eggehorn, vi saknar relationen till NÅGON, till ett DU som kan tilltala oss utifrån. Och vi saknar det Centrum som för Dietrich Bonhoeffer var Kristus. Hur svarade han själv på sin fråga Vem håller emot/Vem håller stånd? –Bara den som inte har sin högsta måttstock i sitt förnuft, sin princip, sitt samvete, sin dygd, utan är beredd att offra allt detta, när han i tro och tillit till Gud kallas till handling.

Det är med en känsla av djup aktning jag lägger boken åt sidan. Utmaningen till ansvar pockar på handling…i en allt djupare kärleksrelation till Gud.

Kategorier: Blogg