Det är ju björkar överallt

Published by Ulf Sundkvist on

Jag tror knappast alla ni som bott i Umeå under lång tid tänker på det, men för oss som nyinflyttade är det påtagligt. Det är björkar överallt. Umeå kommun verkar gilla björkar mer än alla andra träd. Har inte sett en enda tall i stadskärnan, däremot i Umedalen, i Tavelliden och Tomtebo, fast även där är det björkar som gäller när alléer skall planteras.
Har förstått att det har med stadsbranden att göra. Den 25 juni 1888 definierar Umeå fortfarande. När Sundsvall, som brann ner till grunden samma dag, skulle byggas upp på nytt valde man att bygga med sten. Vi fick Stenstaden, vacker och känd, men död. Umeå däremot, valde en annan väg. Här planterades det björkar mellan husen och vi fick en levande stad. Jag fattar. Umeå gillar liv. Liv växer och utvecklas genom många små och stora förändringar. Sorry Stenstan! Idag är Umeå utan tvekan Norrlands huvudstad.
Det var också en del av det som drog i mig och Louise när Pingstkyrkan i Umeå hörde av sig. En utmanande och växande stad som tror på utbildning, nätverkande och kommunikation. En härdsmälta av historia, unga människors vetgirighet och engagemang. Spännande är bara förnamnet.
Men det var inte bara staden som drog i oss. Jag är född i Luleå och har en del av mina rötter i Norrland. Umeå är faktiskt staden där min men egen far la sitt öga på min mor, som läste till folkskollärare här. De förlovade sig i Umeå, gifte sig i Gunnarn, flyttade till Luleå och så kom vi, min bror och jag. Detta för att ganska snart dra söderut mot Karlskrogas Värmland och där blev de kvar. Mor i jorden och i himlen, samtidigt, och far i Örebro. För Louise del är relationen till Norrland indirekt. Båda hennes föräldrar har rötter i Västerbotten. Hennes mor är från Dorotea och hennes far från Lövvattnet, utanför Lövånger. De flyttade också söderut i sin ungdom. Fick sina barn och ”landade” i Dalsands Mellerud, där de fortfarande är kvar.
Det var också i Mellerud vi träffades. Av en händelse i en slags gudomlig tajming. Hon stod och putsade fönster när jag tittade upp mot huset där familjen bodde. Det räckte för att fånga hjärtat och väcka modet till beslutet om kärlek och trohet. I höst är det 36 år sedan vi möttes den där första gången.
Om björkarna definierar Umeå – djupa rötter, vattentörstande och med grenarna sträckta mot skyn som för att fånga livet solen ger, omvandla det genom fotosyntesens fenomen till det oumbärliga syret –definierar Jesus Kristus och tron på honom mitt liv. Där har jag mina rötter. Det är där jag hämtar utgångspunkten för min människosyn, mina värderingar och min tro. Jag är så djupt rotad i Kristus, att jag skulle dö om någon försökte flytta mig därifrån. Med rötterna där vill jag sträcka mig upp och ut i världen. Den andliga fotosyntes som följer med livet tillsammans med Jesus har gett det svenska samhället något oumbärligt. Vårt syre. Vår kultur, vår lag och vår historia. Fred, frihet och demokrati springer fram ur dessa källor. Så får jag chansen att plantera något här i Umeå vet du vad det blir. Sorry! Det blir inga björkar, det blir Jesus Kristus och hans kors. Högt, synligt och tillgängligt för alla.
Ulf Sundkvist
Tillträdande föreståndare och pastor
Vill du läsa mer av mig rekommenderar jag ledarkrönikorna i tidningen Dagen:
http://www.dagen.se/dagen-landingpage/Tag/Ulf%20Sundkvists%20kr%C3%B6nikor

Kategorier: Blogg

Ulf Sundkvist

Ulf Sundkvist

Ulf Sundkvist är föreståndare och pastor i Pingst Umeå men medverkar också regelbundet med gästkrönikor på tidningen Dagens ledarsida. Läs mer av Ulf Sundkvist i tidningen Dagen.