Vi hade inte setts på flera månader

Published by Mateusz Nowicki on

Regnet öste ner när vi körde genom Småland, men det gjorde ingenting. Glädjen i bilen inför det kommande mötet gjorde att solen i hjärtat sken som aldrig förr. Vi hade inte setts på flera månader. Men nu skulle vi mötas igen.

Att ha barn på annan ort är vi inte ensamma om. En del har sina barn i andra delar av världen. Vi har våra i Sverige i alla fall, i Sundsvall och Karlskrona. Men denna eländiga fysiska distans gör något med oss som vi inte gillar. Detta att inte mötas på vardaglig basis påverkar relationen. Vi gör förstås allt möjligt för att överbrygga den. Vi ringer. Vi facetimar på internet. Vi delar bilder i en tråd som visst aldrig tar slut. Men inget går upp mot mötet. Detta att dela livet, tron och vardagen tillsammans. Det är något helt annat.

Därför hoppas jag verkligen att vi ska få mötas igen som kyrka under hösten. Jag längtar efter det, att få dela en kopp kaffe, att hälsa i hand och sjunga och be tillsammans. Jag längtar efter att dela bröd och vin både som en påminnelse om vad Jesus gjort för oss, men också som en påminnelse om att vi hör samman, att vi är enda enda kropp, att vi behöver varandra. 

Människan är inte skapad för ensamhet eller karantän. Människan är skapad till Guds avbild och Gud är ju till hela sitt väsen en gemenskap. Fadern, Sonen och Anden. För evigt oskiljbara, där ingen kan tänkas utan den andre. De lyfter, bekräftar och tjänar varandra på alla områden. Eftersom människan är lik Gud är det inte bra för människan att vara ensam. Dels behöver vi Guds gemenskap, både för att vi ska förstå oss själva, men också för vår hälsa och frälsning. Och dels behöver vi varandra. Individualismen har under denna Coronapandemi visat att den saknar det viktigaste. Gemenskap. Ingen individ är sig själv nog. Det är först i mötet med andra som livet får sin allra djupaste mening.

Därför blir det väldigt konstigt att bygga kyrka med fysisk distans. Det krockar med vår identitet. Att mötas Online är bra, men det kan aldrig på lång sikt ersätta mötet i hemgruppen eller på gudstjänsten i kyrkan.

Detta blir särskilt tydligt när Gud vill tala med oss om det allra viktigaste. Då blir han själv kött och blod, en människa. Födelsen i stallet är inte bara en vacker skildring av Guds tillgänglighet och sårbarhet, det är Guds sätt att komma oss nära, att dela våra liv, ingjuta mod och förmedla frälsningens hopp.

Därför hoppas jag innerligt på en höst när det vänder. En höst där vi kan mötas igen. Det är också därför jag ser fram emot dagen då Jesus kommer tillbaka. Då ska vi också få möta dem som genom döden lämnat oss med det stora hålet av saknad i bröstet. Det hoppet bär mig inte bara i bilen en regnig sommardag på resan genom småland. Det hoppet bär mig varje dag på resan genom livet. Vi ska ses igen!

Ulf Sundkvist
Föreståndare och pastor Pingst Umeå

Kategorier: Blogg