En missionär berättar

Published by Mateusz Nowicki on

Helene Härgestam är en nybliven pensionär som “levt” i mission hela sitt liv, både på hemmaplan och utomlands. Här berättar hon både om sin resa till Tanzania på 90-talet och om sina tankar kring att vara missionär.

Vad är din koppling till mission?
– Tror att jag har “levt” evangelium hela mitt liv. Jag växte upp i en Missionsförsamling som riktade sig mycket utåt i samhället och det var nog där missionärskallelsen på något sätt blev tydlig även om jag inte tänkte på det då. Det var även där jag träffade min man Erik, när jag bara var 17 år. Han var ute och reste med ett evangelisationsteam, vi möttes och det blev vi. Vår kombo gjorde att vi levde mission på hemmaplan i många år. Han jobbade i församling och det gjorde att det blev ett gemensamt uppdrag. Vi var ute i alla möjliga sammanhang eftersom vi höll på med musik, så det var en typ av mission. Tänker man på den traditionella definitionen av en missionär så har jag inte sett mig som en sådan men om man ser på uppdaget som vi alla har fått (Matt 28 :18-20), så stämmer det nog.

Hur kom det sig att ni senare åkte utomlands?
– 1996 sökte vi en tjänst som lärare på den svenska skolan i Tanzania som Pingstmissionen drev. Vårt liv har varit ganska spontant och vi har bett till Gud att Han ska leda oss, och på något sätt har det hänt. På ett ögonblick bestämde vi oss för att söka och vi fick jobbet. Då hade vi hela familjen med oss. Vi skojade om att vi nog fick jobbet i och med att vi hade så många barn, vi fyllde skolan. Det var på det viset vi kom in i missionen utomlands.

Vad var ert uppdrag?
– Vi kom dit som lärare. Vi undervisade barn till missionärer som jobbade i Tanzania eller närliggande länder.Vi sa nog inte att vi kom som missionärer. Fast vi var ändå mer än bara lärare. I och med att vi jobbade på en skola med missionärsbarn så handlade det inte bara om undervisning. Vi blev ju lite som extra “föräldrar” eftersom det var internat och föräldrarna ofta bodde långt bort. Vi fanns med både i skola och fritid och inte minst viktigt i barnen andliga utveckling.

Ska man tänka att vi då blev missionärer?
Jag vet inte. Tänker mer att det var hur vi levde våra liv.

Hur länge var ni ute?
– Det uppdraget var på två år och vi fick förfrågan att fortsätta, men för vår familj var det viktigt att åka tillbaka till Sverige. Två av barnen var i tonåren och det kändes riktigt att ge dom en möjlighet att rota sig i Sverige med skola och kompisar. Men vårt engagemang i Tanzania fortsatte. Kärleken till landet och människorna berörde oss djupt

På vilket sätt har engagemanget fortsatt?
– Vi samarbetade med en vänskola i en annan del av Tanzania och hade utbyten mellan våra skolor. Tanzaner kom och besökte vår skola i Vännäs och flera pedagoger och annan personal från vår skola åkte ner till Tanzania. Det höll vi på med i i ca tio år. Det utveckades till ett fint samarbete och avslutningen på detta var att vi var med och startade upp en särskola för barn med funktionshinder/ variationer. Helt nytt och unikt i den delen av landet.Tacksamma att vi fick förtroendet att var en del i detta arbete. “​Vad du har gjort mot en av dessa mina minsta det har du gjort emot mej”

Vilka förväntningar hade ni innan ni åkte ut?
– Det gick så oerhört fort, det var jättespännande och kändes verkligen som ett äventyr. Vi hade fyra av barnen med oss och en femte, nästan vuxen, hemma i Sverige. Inte helt okomplicerat men det löste sig fint. Det fanns en trygg plats för henne hos morfar och mormor. Sen kunde vi ju känna en viss oro hur det skulle bli för barnen, att åka ut med hela familjen, att rycka upp barnen ur skolan och från kompisar. Men tiden på Svenska skolan blev nog två av deras bästa år och inget som deras äventyrslystna föräldrar (Erik och jag) har behövt ångra.

Väl på plats, hur var det då?
– Det började väldigt kaotiskt. Det första som hände var att min mamma, som följde med första månaden, fick en blodpropp i benet.På den tiden var landet inte så utvecklat med sjukhus och teknik, så hon och Erik fick flyga till Nairobi. Efter många om och men kom de tillbaka. Hon hade fått god vård. Vi var sedan med om en bilolycka där två av våra flickor blev ganska allvarligt skadade. Vi flögs till en missionsstation ute i bushen där det fanns en norsk läkare. Det var extremt dramatiskt och en märklig start. Erik träffade några irländska nunnor som hjälpte oss och en av dem sa, – “nu vet ni att ni är på rätt plats”. Jag tror inte han kände det då, men det var så.

Hur var det att leva i en ny kultur?
– Det var väldigt annorlunda. Oj vad vi lärde oss mycket, det har präglat resten av våra liv. Att möta människor med annan tro och annan kultur med allt vad det innebär. Det var vänliga människor, men vi fick också känna på lite hur det är att vara udda, att vara invandrare/ wazungu .Vi bodde och levde väldigt svenskt på ett internat. Det var viktigt för de elever som inte hade sina föräldrar nära att det inte blev för stora kontraster och för att överbrygga glappet mellan Sverige och Tanzania. Så det blev mycket köttfärssås och spagetti. Men vi hade mycket fint samarbete med skolan i byn och vi gjorde mycket roligt tillsammans med barn och lärare där.

Finns det någon person som berörde dig speciellt?
– Vi hade en kvinna som hjälpte oss med hushållsarbete när vi jobbade. Hon var liten och tunn men rask och stark. Hon mötte oss med stor kärlek och vi fann varandra direkt. Det skapade en trygghet för oss och barnen. Hon hade jobbat där i alla år och bara bytt familj. Hon sa ofta att hon bad för oss. Hon gjorde ett starkt intryck på oss. Men det finns många andra som har lämnat sin spår i våra hjärtan, inte minst barnen.

Hur var det sen att komma hem till Sverige?
– Vi längtade ganska mycket efter att komma hem. Längtade efter människorna. Vi kom hem mitt i sommaren, och det var härligt. Det var inte lika enkelt för flickorna som hade haft två härliga år tilllsamans med kompisar på skolan.Kontrasterna belv tydliga. I Tanzania gick de på skokon (marknaden i byn) och köpte begagnade kläder . Hemma i Sverige skulle man fundera över vilket märke man hade på jeansen och vilken affär man skulle handla i för att vara “rätt” Inte alldeles enkelt för en tonårstjej som helst hade stannat på Svenska skolan i Tanzania och gått i kläder som man hndlat för några kronor. Men visst var det härligt att komma hem.

Har du någon mer händelse du minns från den tiden?
– Man hade fått en helt annan syn på saker. När vi kom hem mötte jag en kollega på mitt jobb som var så orolig för hur det skulle gå, för att de hade inte fått alla möbler de skulle ha i klassrummet innan skolstart. Det lät konstigt när vi precis kom från ett sammanhang där det var brist på det mesta i skolan nere i byn. Kontraster.

Vad har du tagit med dig av den här erfarenheten?
– Att våga och vilja möta människor som har en annan kultur, en annan tro, ett annat sätt att se på livet. Det har format mej/ oss och gett oss en glädje i att möta människor från andra kulturer, här i Sverige. Så berikande och spännande.
Att vara mer frimodig med min egen tro. Det finns en trygghet och säkerhet i det man upplevt. Det har gjort något med oss, berikat oss. Och det lever vidare i våra barn och barnbarn.

Är det något du vill lägga till?
– Jag tänker att missionsuppdraget gäller hela livet – om man vill. Det kan se lite olika ut i olika tider, det har det gjort för oss. Från resande evangelist, till församling, till utlandet, till hemlandet. Det handlar ju om människor… och Gud
Oavsett vad man nu lägger i ordet missionär, uppdrag, kallelse… Grunden i uppdraget ligger i att “gå ut i hela världen” Det är min längtan och drivkraft.
Men just nu får det räcka med att finnas på Umedalen och ibland åka till Tomtebo eller Vännäs. Det finns så många möjligheter att nå ut till människor med evangelium. Det börjar alltid med ett varmt och brinnande hjärta där man vill tjäna Gud och betjäna människor.

Kategorier: Blogg