Borde jag vara mer som katten?

Published by Mateusz Nowicki on

Under året som har gått har många av oss fått skala ner och skala av våra liv. Vilket har lett till en enorm ökning av antalet djurägare. Man har kunnat läsa och höra om hur efterfrågan av djur skapat långa köer och hutlösa priser, främst på hundar. Det blev ingen hund för min del, förlåt för vår del (för han är även min lägenhetskompis Bettans), det blev en ålderstigen katt. Han heter Sigge och är någonstans mellan 10-14 år gammal. Och det här blogginlägget är tillägnat honom eller snarare vad han lär mig om att njuta av livet och om min relation till Gud.

Som person är jag alltid lite på språng och kanske har för många tankar igång i huvudet samtidigt. Tankar som rymmer stort som smått, viktigt som oviktigt och gärna något orosmoln. Men när den där katten hoppar upp i mitt knä, börjar spinna och vända upp magen mot mig då är det som att alla tankar faller bort och vi bara är i stunden. Sigge är helt beroende av att vi tar hand om honom och kommer vara så till dess han inte längre finns med oss. Det slår an nånting inom mig, han är ett djur och ändå kan jag känna en sån vilja att beskydda och ta hand om honom. Då är det som att jag får en liten aning om hur Gud ser på mig och på oss. Enbart Sigges existens i mitt hem gör att han helt oförtjänt får mat, blir klappad, får klorna klippta osv. Det har jag lätt att förstå, för han är mitt/vårt ansvar. 

Men att Gud allsmäktig själv, som räddat mig från min egen synd skulle vilja få ha samma relation med mig, där han får bära, förse och fylla mina behov så att jag inte behöver oroa mig, det har jag stundvis mycket svårare att acceptera och vila i. Hur kommer det sig? Vad jag i alla fall har lärt mig av dessa 6 månader som kattägare är att Sigge får mig att förundras över livet och relationen med Gud. Kanske är det så att på samma sätt som vi fick visa för Sigge att vi skulle ta hand om honom och på så sätt vinna hans förtroende. Kanske är det på samma sätt i min relation med Gud. Att ju fler gånger jag ger honom utrymmet att visa mig att han har omsorg om mig och löser saker, desto enklare blir det för mig att lita på det framöver. Och för att driva hem kattliknelsen så kanske jag, precis så som Sigge hoppar upp i mitt knä också kan få sätta mig i Guds knä. Somna där och lita på att nästa gång jag går till matskålen så kommer den innehålla allt vad jag behöver. Inte för att jag förtjänar det, utan för att genom korsets blod är rättfärdiggjord och således hans älskade dotter. Det låter som nånting jag vill öva mig att bli bättre på, kanske du känner samma sak.

Hanna-Maria Holmefur
Pastor Pingst Umeå

Kategorier: Blogg