En röst som kallar

Published by Mateusz Nowicki on

Mellerud, sommaren 2021. 

Denna gång är det inte som det brukar vara. Föräldrahemmet är utstädat och sålt. Svärfar nyligen begravd på Holms kyrkogård och svärmor återfinns numera på ett fint boende för äldre med behov av särskilt stöd. 

Märker att jag har svårt att värja mig för sorgen och saknaden. Jag saknar svärfars vänliga närvaro. Han som inte var ordens mästare, utan händernas. Slöjdläraren som visste hur man gjorde när man visade hantverket och gav kunskapen vidare.  En av hans hyvlar har fått en hedersplats hemma i Stöcksjö framför en fin bild på honom där han ler försynt mot kameran. Jag saknar också svärmors handfasthet och kraftfulla böner. En människa som kombinerade diakoni och tro på ett enastående sätt. Hon bjöd både på livets bröd och på andra bullar. Jag har fått del av båda sorterna och blivit så välsignad.

Mellerud är speciellt för mig inte ”bara” för att jag träffade min älskade där utan också för att det var här som jag tog min första trevande steg in i en slags livskallelse. Smyrna som Pingstkyrkan heter här behövde en ungdomsledare och jag hade en längtan att pröva mina vingar. 10 månader i början på 1980-talet. 40 år senare konstaterar jag att den kallelsen lever. Den där inre rösten av kärlek och kraft som gör att jag inte kan hålla tillbaka, som lyfter mig upp när jag slagits ner, som korrigerar när jag är fel ute, som driver på när jag vill ge upp, som håller tillbaka när jag springer för fort, som bekräftar när jag blir utan applåder. Jag vore förlorad utan den där inre rösten. Kallelsen som jag – tack gode Gud – fått dela med Louise, har fört oss genom livet och gett oss mening.

När Jesus säger försöker förklara detta för lärjungarna i Johannesevangeliet 4:32-34  tycker jag mig förstå honom bättre nu när jag blivit äldre: 

“Jag har mat att äta som ni inte känner till.” Lärjungarna sade då till varandra: “Kan någon ha kommit med mat till honom?” Jesus sade: “Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk. ”

Jag tror inte på slumpen,  jag tror däremot att Gud har en plan – en kallelse – för varje människa. Jag tror på det oerhörda; att det finns en mening med livet. Detta blev så tydligt för mig en semesterkväll i Mellerud. 

Ulf Sundkvist pastor och föreståndare i Pingst Umeå

Kategorier: Blogg