Gud har redskap för varje tid

Published by Ingela Johannesson on

“Men vad håller ni på med!” Jag kan höra protesterna när kopparormen krossades. Hela Israel visste att den räddat så många. Det hade ju räckt med en blick på kopparormen för att befrias från det dödliga giftet (4 Mos 21). En enda blick och så var man fri. Händelsen var ett av de stora miraklen på resan från Egypten mot löfteslandet. Men nu hade kung Hiskia, 400 år senare, beslutat sig för att krossa ormen (2 Kung 18). 

Något hade uppenbarligen hänt på vägen. Ormen som varit ett redskap, ett vittnesbörd om Guds mäktiga kraft, hade blivit en avgud. Folket hade till och med gett ormen ett namn – Nehushtan – och inför den hade man böjt sig ner i vördnad och bön, tänt offereld.

Hur kunde det bli så? Kanske är det inte så märkligt ändå. Vår tro behöver stöd. Vi behöver dopet, nattvarden, oljan, sångerna och korset. Tecken utanför oss själva som vi kan luta oss emot när det inre vittnesbördet inte är tydligt nog. För folket blev kopparormen en påminnelse, en hjälp för tron.

Men med tiden skedde en förskjutning från tron på Gud själv till en tro på redskapet som vittnade om Gud. Till slut hade Nehushtan blivit en avgud.

I vår kristna kultur kan vi ana detta exempelvis i vårt sätt att fira gudstjänst. Sånger och böner som betytt mycket för oss återvänder vi till. Vi gör det för att de påminner oss om tillfällen då Gud kommit nära och berört våra liv. Det är inte fel så länge vi inte gör våra traditioner viktigare än Gud själv. 

Vi kan också ana det på vårt sätt att lita på människor som Gud använder. Ibland litar vi mer på människor än på Gud själv. Vi vet ju att Gud använder människor när han talar, men det är inte människor vi skall tillbe eller sätta vårt hopp till. Tron ska vi fästa vid Herren själv.

Vi kan också se det i väckelsehistorien hur vi gång efter gång har frestats att hålla fast lite för länge vid metoder och redskap som Gud använt. Detta trots att Gud kallat oss att gå vidare.

Kanske kan berättelsen om kopparormen hjälpa oss att förstå vad vi gör nu när vi lämnar Tornhuset och går vidare. Tornhuset har varit till stor välsignelse. Många är de som fått höra evangeliet där. Många möten har uppstått och många är de som fått sina liv förvandlade där. 

Men när vi nu drar vidare, gör vi inte det för att Tornhuset har varit något dåligt. Vi gör det för att vi tror att det väntar något nytt, att Gud har nya redskap och nya möjligheter för den tid som väntar. Det viktiga för oss är inte redskapet som Gud använder, det viktiga är att Gud får tala och verka i vår tid. 

Så när frågan kommer. Vad håller ni på med? Hur kan ni göra er av med något så värdefullt? Var inte orolig. Jesus är Herre. Gud har goda redskap för varje tid.

Ulf Sundkvist, pastor och föreståndare

Kategorier: BloggMedlem